KRÄMA krä3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. kräm(m)a (Västergötl., Smål.); sammanhängande med KRAM, sbst.1; sannol. bildat direkt till KRÄMARE]
(numera bl. tillf., vard. l. med arkaistisk anstrykning) idka kramhandel; handla i minut; schackra. Ekblad 216 (1764). Större delen af våra Småstäder (äro) icke annat, än krämande Bondbyar. LBÄ 32: 64 (1799). Jag likar ej mer de munkars värf, / som kräma med aflat för daler och skärf. Kléen Jasm. 21 (1898).
Särsk. förb.: KRÄMA UT. (†) försälja; schackra bort (ngt). Dalin Arg. 1: 107 (1733, 1754).
SAOB
