SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KRÄNGA kräŋ3a2, v.2 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[uppkommet ur KLÄNGA, v.1, uttalat med ”tjockt” 1 (jfr krase vid sidan av KLASE m. fl.); ofta sammanblandat med o. svårt att skilja från KRÄNGA, v.1]
(i vissa trakter, i sht vard.) klänga; klättra. När .. (mesarna) flögo från träd till träd eller krängde på grangrenarne. Kolthoff Minn. 26 (1897). (Sv.) kränga .. (t.) klimmen. Klint (1906; vard.).
Särsk. förb. (i vissa trakter, i sht vard.): KRÄNGA SIG UPP10 0 4, äv. OPP4. klänga sig upp. Livijn 1: 258 (1817). Från taket af den spårvagn, dit vi krängt oss upp, har man en ypperlig öfverblick. Vallentin London 265 (1912).
KRÄNGA SIG UPPFÖR10 0 40, äv. 32, förr äv. UPPFÖRE. Apor, som krängia sigh vp för itt Trää. Schroderus Heracl. 24 (1638). Branter .., til hvilka är svårt at kränga sig upföre. SvMerc. 1762, s. 345.
KRÄNGA ÖVER10 40. Klint (1906).
Spoiler title
Spoiler content