publicerad: 1938
KRÄNGA kräŋ3a2, v.1 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kränga (-e-) 1716 osv. kränger, pr. sg. 1647. krängia 1614—1698)
Etymologi
[fsv. krängia, motsv. d. krænge, nor. krengja, nt. o. holl. krengen, lägga (fartyg) på sidan, lägga sig på sidan (om fartyg); av ett urgerm. krangian, kausativum till ett kringan, böja sig; jfr feng. cringan, falla (i strid), dö; jfr KRING, prep. o. adv.; i bet. 5 o. 6 är ordet lånat från nt. o. holl.]
1) (föga br.) tr.: vända omkring; vrida; sno; äv. refl.: vrida l. sno sig. De, som lärdt med krusta låckar flänga, / .. / Som lärdt sitt snett och bredt i kors och kröke kränga. Frese VerldslD 41 (1716, 1726). Götha Elf, som .. mellan åkrar och lustgårdar kränger sitt breda, blåa band. Crusenstolpe CJ 1: 249 (1845). Backen kastar sig tvärbrant ned i djupet, .. den vrider och kränger sig ofta i skarpare än räta vinklar. TurÅ 1915, s. 351.
2) (vard.) intr.: vrida l. sno sig l. böja kroppen åt olika håll (i sht för att komma lös); ofta i uttr. kränga på kroppen o. d., kränga på sig; ngn gg i utvidgad o. överförd anv.: ”sno” l. lirka sig fram (till ngt). Skall Legopigan sielf till Grytan Krängia, / Tå båta icke flesken widh Kroken hengia. Aschaneus HwsRegl. 22 (1614). Än hit, än dit Gascognarn smidigt kränger / Och undan huggen sina lemmar stjäl. Kullberg Tasso 1: 162 (1860). (Hunden) vred och krängde på kroppen ängsligt och otåligt. Forsslund Djur 83 (1900). Gumman smålog och krängde för att komma lös (ur omfamningen). Bergman Mark. 179 (1919). Jag krängde och vrängde på mig. Renner Berge o. Lanier 95 (1930). — särsk. i uttr. kränga katt, lek som tillgår så att man fattar tag i en vågrät stång, en pinne på en mot en vägg lutad stege l. dyl., hänger sig i armarna o. böjer upp benen samt sticker dem mellan armarna o. släpper sig ned så långt som möjligt utan att vidröra marken med fötterna. NordKult. 24: 25 (1933).
3) (vard.) vända ut och in på (ngt, särsk. ett klädesplagg), så att innersidan (avigan) kommer utåt; stundom i uttr. kränga (strumpa, rock osv.) avig; äv. i uttr. kränga (strumpa osv.) rätt, vända (krängd strumpa osv.), så att rätsidan kommer utåt (igen). Weste (1807). Kränga ett par strumpor. Dens. FörslSAOB (1823). En krängd handskfinger. Quennerstedt Värld 15 (1904). Precis som när man kränger en rock avig och får fram ett trasigt foder. Koch Arb. 273 (1912). Öfverlädret (till skon) spännes öfver lästen med insidan utåt och förenas med sulan, lästen dras ut, skon kränges rätt (osv.). 2NF 25: 1039 (1917).
4) i sådana uttr. som kränga (ngt) på, över, omkring (ngt), draga (ngt avigvändt) på, över l. omkring (ngt); med större l. mindre ansträngning draga l. pressa (ngt) på, över l. omkring (ngt); i sht med avs. på klädesplagg. Denna (upptill hopbundna halmkärve) kränger och breder man jämt omkring (bi-)kupan. Lindström Bi 11 (1780). Mössan krängdes .. öfver hufvudet så, att endast ansigtet lemnades bart. Sundblad GBruk 292 (1888). Så krängde han en gammal päls utanpå nattrocken. Siwertz Varuh. 356 (1926).
5) sjöt. lägga (fartyg, båt) på sidan (för kölhalning, rengöring o. d.); äv. om vind, vågor m. m.: vräka (i gång varande fartyg l. båt) på sidan. Grundell AnlArtill. 1: 11 (c. 1695). Den .. afbrutne Masten .. hängde uti siön och krängde hela Skieppet på den ena sidan. Ehrenadler Tel. 229 (1723). År 1809 i Maj månad krängdes Örlogsskeppet Konung Gustaf IV Adolf, för att rengöras. KrigVAH 1808, s. 188. Om vinden kränger båten för mycket. 2NF 24: 1456 (1916).
6) i sht sjöt. om fartyg l. båt: luta tvärskepps, lägga sig på sidan, intaga en lutande ställning åt ena sidan. Nordberg C12 1: 662 (1740). Vinden kommer plötsligt friskare, och korvetten kränger hårdt babord öfver. Wrangel SvFlBok 383 (1898). Kantring kan förorsakas av .. lastens eller barlastens förskjutning vid starkare krängning. Hornborg Segelsjöf. 450 (1923). — särsk. mer l. mindre bildl.; i sht om vagn l. annat fordon: (häftigt, knyck- l. ryckvis) slänga ut åt sidan l. sidorna. Ha! hur käns mit rörda hjerta kränga / Uti känslans vilda ocean! JournSvL 1797, s. 118. Släden krängde i svängarna. Mörne Liv 27 (1925). Den häftigt krängande och slängande (spår)-vagnen. SvD(A) 1935, nr 222, s. 6.
Särsk. förb.: KRÄNGA AV10 4. till 3 o. 4: (med en viss ansträngning) draga (ngt) av (ngn l. ngt, ofta så att avigsidan kommer utåt). Chronander Surge D 8 a (1647). Han .. krängde kädian af sängstolpen. Säfström Banquer. Tt 2 b (1754). Frälsningssoldaten kränger av sig rocken. Lagerlöf Körk. 79 (1912). Han krängde av pälsen. Essén Doll. 193 (1917). jfr AVKRÄNGA. —
KRÄNGA NED10 4 l. NER4.
1) till 1; äv. refl. Lewenhaupt Reddy 87 (1907; refl.). Högberg Baggböl. 2: 17 (1911). Kaptenen krängde sig ned i sittrummet (på biplanet). Knöppel Barb. 169 (1916).
2) till 4. Nappens ena, vidöppna ända kränges ett stycke ned öfver halsen på en flaska, som innehåller mjölken. 2NF 19: 456 (1913). —
KRÄNGA PÅ10 4. till 4. Palmær Eldbr. 97 (1839). Dinappar af ren kautschuk att kränga på flaskhalsar. FarmT 1869, s. 47. Han .. krängde ytterrocken på sig. Hellström Lekh. 398 (1927). jfr PÅKRÄNGA. —
KRÄNGA SIG IN10 0 4. till 1. Svartbrodern gjorde loss båten och krängde sig in under pålverket. Strindberg SvÖ 1: 317 (1882). Wretlind Läk. 4: 21 (1896). —
1) till 1; äv. refl. (Om det fanns) någon möjlighet, att .. (skutan) kunde kränga sig ut mellan isflaken i hamnen. GHT 1896, nr 281 B, s. 2.
2) till 3. Fiskar som sväljt kroken, så att hela innanmätet kränges ut med den. Hallström El. 84 (1906). särsk. i uttr. kränga (ngt) ut och in, vända ut och in på; äv. oeg. o. bildl. När vår verld är förgången, sönderslagen, / Ur spåren körd, krängd ut och in. CVAStrandberg 5: 97 (1862). Skinnet, som .. kränges ut och in ända till näbbroten. Sjöstedt Västafr. 188 (1904). —
KRÄNGA ÖVER10 40. särsk.
1) till 4. Oxenstierna Vanderdecken 141 (1865). Vips drog läkaren fram tvångströjan och krängde den öfver unge Pettersson. Bergman GodForts. 59 (1913). Stagen fastgöras upptill vanligen med ett stort splitsadt ”öga”, som ”kränges” öfver mast- eller stångtoppen. 2NF 26: 937 (1917).
2) sjöt. till 5. SvD(A) 1929, nr 246, s. 3. Genom förflyttning av vikter om bord kränges fartyget över. Nilsson Skeppsb. 54 (1932).
3) sjöt. till 6. KrigVAH 1886, s. 165. ”Heimdall” började kränga över allt kraftigare mot styrbord. SvD(A) 1929, nr 246, s. 3.
Ssgr: A (till 4; sjöt.): KRÄNG-STEK, n. (numera mindre br.) ett slags hakstek användt att fästa bolinsprutorna o. gårdingarna i ett segels lik (enkelt krängstek) l. att fastgöra tågända i en hake, då tåget skall halas (dubbelt krängstek, ”holländare”; se d. o. 4 b). Ekbohrn NautOrdb. 192 (1840). Smith (1916). —
-DEVIATION. deviation som (å järn- l. stålfartyg) vid krängning tillkommer utöver den som finnes, då fartyget ligger på rät köl. TSjöv. 1864, s. 52. —
-FEL, n. förändring i deviationen, förorsakad därav att fartyget kränger över åt ena l. andra sidan; äv.: krängningsdeviation. SFS 1878, nr 20, s. 4. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(5) -FÖRSÖK. skeppsb. utfört för att utröna läget av ett fartygs tyngdpunkt i höjdriktning. Ekelöf Skeppsm. 6 (1881). Nilsson Skeppsb. 53 (1932). —
-PÄNDEL. instrument för avläsande av ett fartygs krängningsgrad för ögonblicket, klinometer. Konow (1887). —
-RÖRELSE. —
-VINKEL. vinkel som vid ett fartygs krängning uppkommer mellan fartygets lodlinje i upprätt läge o. en linje dragen i fartygets krängda läge vinkelrätt mot kölen i fartygets midtplan. KrigVAT 1834, s. 276. Nilsson Skeppsb. 54 (1932).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content