SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KULA kɯ3la2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er G1R 28: 619 (1558: räffvekuler)).
Etymologi
[fsv. kula; jfr d. kule; av mnt. kule, grop, håla, l-utvidgning av den ieur. roten gu, vara välvd (o. urspr. etymologiskt identiskt med KULA, sbst.2—3)]
1) (numera nästan bl. i a, e, f) med en öppning försedd (vanl. större) hålighet i marken (i jord l. bärg), håla; grotta; förr äv.: (mindre) grop. Joh. 11: 38 (NT 1526). En blinder ledher .. then andra och falla bådhe j kulona. OPetri 1Post. 35 a (1528). En falsk myntare, som i kulorne under Brunkebärg lönligen präglat blymynt. Dalin Hist. III. 1: 68 (1761). Grottor eller kulor .., hvilka äro horizontala .. utvidgningar uti bergmassorna. JernkA 1832, Bih. s. 40. Auerbach (1911). — jfr BÄRGS-, JORD-, STEN-KULA. — särsk.
a) om grotta använd ss. tillhåll för levande varelser.
α) (numera mindre br.) om grotta, jordhåla l. dyl., använd ss. bostad åt människor; äv. om annan primitiv bostad. Dom. 6: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: grottorna). (De uppstudsiga polska böndernas) hus och kuhlor sattes i brand. Nordberg C12 1: 844 (1740). Ännu i denna dag .. träffar (man i Värend) spridda hushåll, hvilka .. lefva i kulor under jorden. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 26 (1863). Siwertz Abess. 16 (1926). — jfr BÄRGS-, JORD-, MÖRDAR(E)-, TJUV-KULA. — särsk. (†) om (underjordiskt) fängelserum. Jer. 37: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: fängelsehålan). Humbla Landcr. 247 (1740). Ling BlotSven 142 (1824).
β) [jfr motsv. anv. av LYA] (vard.) (vanl. skämtsamt förringande) beteckning för en mindre bostad (i sht enkelrum). Olson JanP 16 (1918). Du måste väl se hur jag har det i min kula. Siwertz ResK 109 (1929). — jfr STUDENT-, UNGKARLS-KULA.
γ) (numera nästan bl. i bibliskt språk) om hålighet l. grotta använd som lya av djur. Reffwanar haffwa kwlor, och foghlana vnder himmelen haffua näste. Mat. 8: 20 (NT 1526). Hål och kwlor, ther vthi Biörnar, Vlfwar och andre listige Diwr .. liggia. Fosz 232 (1621; nt. orig.: kulen). Jensen Mickiewicz Tad. 104 (1898; om sorkbo). — jfr LEJON-, ORM-, RÄV-, VARG-KULA.
δ) (i vitter stil, numera föga br.) om ss. en grotta l. dyl. tänkt bostad för gudomligheter, mytiska väsen o. d. Ehrenadler Tel. 1: 18 (1723; om Polyfems grotta). En helig kula, där Nymphrena bo. Nordenflycht (SVS) 3: 129 (1759). Lagerlöf HomOd. 110 (1908; om Polyfems grotta).
b) (†) om vilorum för döda, grav. Jes. 14: 15 (Bib. 1541; bet. oviss). Arvidi 134 (1651). Spegel Dagb. 48 (1680).
c) (†) jäg. om ett slags grävd håla avsedd att däri fånga rovdjur (i sht varg o. räv). Risingh LandB 78 (1671). FörarbSvLag 1: 463 (1693). — jfr RÄV-, VARG-KULA.
d) (†) om grävd grop vari frön l. andra växtdelar nedläggas vid plantering; äv. i oeg. anv., om den jordhög som uppkastades över en dylik grop. IErici Colerus 1: 360 (c. 1645; i oeg. anv.; i fråga om plantering av humle). Man (kan) Fröö aff Tall- och Grankottar .. i Kuhlor insåå. Risingh LandB 68 (1671). VetAH 1744, s. 102 (i fråga om plantering av humle). — jfr HUMLA-KULA.
e) (i vissa trakter) idrott. i oeg. anv., i bollspelet långboll: fridlyst område där man icke kan bli bränd med bollen, utemål. Balck Idr. 1: 111 (1886). 2NF 3: 1020 (1905).
f) (numera knappast br.) i bildl. anv.; jfr GROP 1 d, HÅLA, sbst. 1 d. Psalt. 40: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: grop). Lik en fallen engel, religionen / vaktande för brottets kulor stod. Tegnér (WB) 1: 150 (1805). Heidenstam Dag. 37 (1902, 1909). — jfr SYNDA-KULA. — särsk. (†) om djävulens (till underjorden förlagda) boning, helvete(t). Mess. 1531, s. C 3 a. At jagh (icke) .. / .. nödgas .. / I kulon nederfara. Ps. 1695, 43: 3. Borg Luther 1: 210 (1753).
2) (†) om fördjupning l. håla på ngn kroppsdel; i ssgn HJÄRTE-KULA.
Ssgr (†): A: (1 b) KUL-GRÄVARE. dödgrävare. BoupptSthm 1676, s. 1027 a. Därs. 1680, s. 902 a.
B: (1 d) KULE-HUMLEGÅRD. (kule- 1693. kulo- 1693) om humlegård vars plantor satts i gropar. FörarbSvLag 1: 447 (1693).
C: KULO-HUMLEGÅRD, se B.
Spoiler title
Spoiler content