KULLA kul3a2, sbst.7, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(förr; i fackspr.) till stånggång (konstgång) hörande lodrät ståndare vars nedre ända medelst horisontala axeltappar var lagrad i fasta lager o. som i sin övre ända uppbar kullstången.
Ssg: KULL-STÅNG. (förr; i fackspr.) i stånggång ingående konststång som uppbars av en l. flera kullor. Johansson Noraskog 3: 73 (i handl. fr. 1677).
