SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KULTA kul3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. kulta, springa smått som små barn, falla omkull (Hof DialVg. 179 (1772)), motsv. nor. kulta, avrunda, stöta, kantra, vältra; avledn. av KULT, sbst.1; möjl. i bet.-avs. påvärkat av KULLRA, v.1, o. KULL, adv. — Jfr KULTRA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) gå l. springa med korta o. ostadiga steg, ”tulta”; jfr KULTA SIG FRAM, TILL VÄGS. Hellquist EtymOrdb. 366 (1921).
2) rulla, vältra sig; äv. tr.: bringa (ngt) att rulla l. gå rundt o. d. Ligga ock kulta. Lundell (1893). En mycket vanlig lek, som dock icke erfordrade .. stor vighet, var kulta kiste ... Två personer — även av olika kön — fattade varandra om livet och rullade utför en sluttning. NordKult. 24: 25 (1933).
3) falla; stjälpa; jfr KULTA ÖVERÄNDA. För jag er ned på denna sidan om liden, så kultar ni i gropen rakt ner genom granruskorna. Almqvist TreFr. 2: 25 (1842).
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KULTA SIG FRAM10 0 4. till 1. Ett skott ger eko, och med vidöppet gap gör djuret (dvs. krokodilen) några vanmäktiga försök att fly, kultande sig fram mellan rötter och stammar. Sjöstedt Västafr. 347 (1904).
KULTA TILL VÄGS. (†) till 1. Kulta til vägs, gå, som små barn. Ullenius Ro § 91 (1730).
KULTA ÖVERÄNDA10 1032. till 3. Vagnarna höll på att kulta över ände. Levander Landsv. 211 (1935).
Spoiler title
Spoiler content