SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KULSPRUTA 3l~sprɯ2ta, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t. kugelspritze]
i sht mil. snabbskjutande, automatiskt eldvapen för gevärsammunition (vid eldgivning vilande på lavett); äv. ss. sammanfattande benämning för dylik kulspruta med tillhörande lavett; jfr MASKIN-GEVÄR, MITRALJÖS, ORGELBÖSSA. BtRiksdP 1874, 4: nr 17, s. 20. ExInf. 1927, s. 19. — jfr FORTIFIKATIONS-, MAXIM-KULSPRUTA.
Ssgr (i sht mil.): KULSPRUTE-, äv. KULSPRUT-BAND. patronband för kulspruta. FinlÖde 65 (1927).
-ELD. jfr ELD 9 b. Holmberg Artill. 3: 296 (1883).
-FÖRBAND. jfr FÖRBAND 3 a. StridslInf. 18 (1915).
-GEVÄR. snabbskjutande automatgevär (lättare än en kulspruta) för hel- l. halvautomatisk eld. BtRiksdP 1912, 6. I. 1: nr 4, s. 30.
Ssgr (mil.): kulsprutegevärs-bärare, m.
-skytt.
-KOMPANI. huvudsakligen med kulsprutor beväpnat infanterikompani. IllMilRevy 1898, s. 119.
-KÄRRA. för transport av kulspruta. PT 1913, nr 293 A, s. 2.
-NÄSTE. förstärkt eldställning för en l. flera kulsprutor. Wikner InfTakt. 67 (1920).
-PISTOL. ett slags litet kulsprutegevär för pistolpatroner. Malmberg InfStridsm. 25 (1921). Alm VapnH 151 (1927).
-SKÖLD. till kulspruta hörande stålsköld använd till skydd för manskapet under strid. KulsprI 1923, s. 82.
-VAPEN. i sht om det vapenslag vars huvudsakliga stridsmedel är kulsprutor. IllMilRevy 1904, s. 132. SvD(A) 1914, nr 79, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content