publicerad: 1938
KURAGE kura4ʃ l. kɯ-. (Anm. Ordet har säkerl. i ä. tid ofta uttalats trestavigt, liksom ännu i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 44 (1916). — i vers ∪ — ∪ Bellman SkrNS 1: 11 (c. 1770), CFDahlgren 1: 109 (1831)), n.; best. -et; pl. (†) -er (RARP 1: 142 (1631)).
Ordformer
(choragie 1642. coragie 1760. korasie (cor-) 1634—1707 (: Corasie watn). korasje 1845. coratzi 1620. courage 1632—1907. cour(r)agie 1640—1774. courasie 1627. couratz 1691. kurage c. 1770 osv. curagier, pl. 1631. kurasch 1889. kurasche 1846. curasi 1634. kurasjet, best. 1844)
Etymologi
[jfr d. kurage (kuragie, kurasi(e), kuras, koras m. fl. former), t. courage (coragie, kuraschi, corass), holl. courage (co(u)ragee); av fr. courage, avledn. av fr. coeur, hjärta. Med avs. på ordets bet. jfr HJÄRTA II 5, BEHJÄRTAD I. — Jfr ENKURAGERA]
(numera bl. ngt vard.) egenskap(en) att våga trotsa risk o. fara, mod, dristighet, oförsagdhet, frimodighet, behjärtenhet, oräddhet, tapperhet; äv.: friskt humör. Prytz OS C 2 b (1620). Ehuru han (dvs. hästen) hade någorlunda qvar sit förra courage, var han dock så matt, at han med möda kunde gå ½ mil. GT 1788, nr 30, s. 2. Kurage, bror Mollberg, se så, stig nu fram! CFDahlgren 1: 109 (1831). De knotiga äppelträd, hvilkas gement sura frukt blott en helsingebonde har kurage att förtära. Ekström Vandr. 93 (1871). Låtom oss icke tappa kuraget. UNT(A) 1934, nr 269, s. 8. — särsk. (†) i pl. Desse Segerwinninger och Curagier som krigzfolket hafwa fattadt. RARP 1: 142 (1631). — jfr PARTI-, STALL-KURAGE.
Ssgr (numera knappast br.): KURAGE-DROPPAR, pl. farm. dyvelsträcksdroppar, dyvelsträckstinktur, björndroppar, marodördroppar. Schulthess (1885). Lindgren Läkem. 72 (1918). —
-PILLER. [drogen har användts ss. medel mot sterilitet] farm. hjortsvamp. Lindgren Läkem. (1891, 1902). Därs. 114 (1919). —
Spoiler title
Spoiler content