[jfr t. kurie, eng. curia, fr. curie; av lat. curia, var särskild av de avdelningar i vilka det romerska folket var indelat, samlingslokal för en dylik avdelning l. för den romerska senaten l. för ngn myndighet; jfr äv. mlat. curia, furstehov. — Jfr KURIAL]
1) (i fråga om ä. utländska förh.) var särskild av de avdelningar i vilka ett folk var indelat i o. för deltagande i offentliga angelägenheter; i allm. i fråga om förh. i det gamla Rom; stundom i fråga om dylik (tillämpad l. föreslagen) indelning i senare tid. (Romulus) indelte .. sit Folk .. i Tribus och Curier och skifte Roms lilla Gebiet i tre olika delar. Eberhardt AllmH 2: 79(1768). Ståndens skillnad i flera Curier. LittT 1796, s. 82.2NF 23: 1420(1916; i fråga om ryska förh.).
2) om en myndighets lokal; nästan bl. (i fråga om fornromerska förh.) om den romerska senatens samlingslokal. ConvLex.(1821). Andersson(1845). Cæsar trädde in i kurian och de övriga följde honom. Åkerhielm Tib. 327(1929).
3) i sg. best., sammanfattande benämning på de ämbetsvärk o. funktionärer som tillsammans utgöra den romersk-katolska kyrkans centrala styrelse i Rom; äv. i uttr. den påvliga l. romerska kurian; äv. om det påvliga hovet med alla dess andliga o. världsliga funktionärer. Geijer I. 1: 347(1845). Grimberg VärldH 6: 395(1935).
