SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KURSIV kursi4v, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. cursiv (-if))
Etymologi
[av mlat. (scriptura) cursiva, kursiv skrift (se KURSIV, adj.)]
1) (i fackspr.) om den i antik o. medeltida skrift urspr. bl. för det dagliga livets behov använda lutande skrivstilen med sammanhängande bokstäver (motsatt: präntade bokstäver); äv. om på likartat sätt ombildad bildskrift; numera i sht boktr. om lutande tryckstil av liknande form; särsk. i uttr. cicero kursiv, gotisk kursiv, mittel kursiv, sirad kursiv osv. Mittel cursif. ConsAcAboP 2: 16 (1654). Det grekiska alfabetet, som .. (goterna) lånade, var det, som användes för det dagliga livets behov eller den s. k. kursiven. SvFolkH I. 1: 120 (1914). Att sätta en hel bok med kursiv kan .. knappast vara ett lyckligt grepp. SvSlöjdFT 1917, s. 16.
2) boktr. kursiv tryckbokstav. Weste FörslSAOB (1823).
Ssgr o. avledn., se KURSIV, adj.
Spoiler title
Spoiler content