KURTISAN kur1tisa4n, sbst.2, f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(cortisaner, pl. 1638. courtisane 1740—1871. courtisaner, pl. c. 1700. kurtisan 1852 osv.)
Etymologi
[liksom t. kurtisane av fr. courtisane, eg.: hovdam, fem. till courtisan (se KURTISAN, sbst.1)]
kvinna tillhörande den finare demimonden; hetär; i sht i fråga om ä. franska l. italienska förh. Diogenes nembde the sköne Cortisaner eller gemene Qwinnor, Drotningar. Schroderus Albert. 1: 66(1638). Snoilsky 2: 41(1881). Kurtisanernas lif. Staaff Balzac (1902; boktitel). Den berömda kurtisanen Ninon de Lenclos. Siwertz JoDr. 58(1928).
