KUVA kɯ3va2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. kuva, kröka ryggen, d. dial. kue, sitta l. sätta sig nedhukad; avledn. av KUV, sbst.1 I förb. KUVA UNDER (se särsk. förb.) påvärkat av l. identiskt med KUVA, v.2]
(†) intr. l. dep.: sitta hopkrupen l. nedhukad, huka, kura; äv. bildl. Björnståhl Resa 2: 54 (1773; dep.; bildl.). Menskan stolt får blygs och kufva, / Då näktergalen drillar slår. Engström 5Bok 25 (i handl. fr. c. 1785).
Särsk. förb. (†): KUVA UNDER. bildl.: vara undergiven på grund av tvång. Weste (1807). särsk. övergående i bet.: bli (ngn) undergiven, giva vika (för ngn). Spanien måtte kufwa vnder för Saracenerna. Isogæus Segersk. 83 (c. 1700).
SAOB
