SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVACK kvak4, interj. o. sbst.2, n., äv. KVAK kva4k, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et.
Ordformer
(förr äv. q-. kvaak 1674. kvack 1804 osv. kvak c. 1755 osv.)
Etymologi
[jfr d. kvak, t. qua(c)k, eng. quack; av ljudhärmande urspr.; i substantivisk anv. delvis bildat ss. vbalsbst. till KVACKA, v.2]
I. interj.
a) återgivande vissa djurs läten.
α) återgivande grodors kväkande. Schultze Ordb. 2457 (c. 1755). Östergren (1931).
β) återgivande vissa fåglars läten, särsk. änders snattrande. Schultze Ordb. 2457 (c. 1755). Östergren (1931).
γ) återgivande visst ljud som höres från en bikupa. Dahm Biet 36 (1878).
Anm. till a. Stundom förekommer den fördubblade formen kvack-kvack. Flere grodor stämde in och tuggade om refrängen kvack-kvack. Stenfelt Skepp. 134 (1903); jfr α ovan.
b) (mindre br.) återgivande ett ljud som höres, då ngt mjukt föremål o. d. slår mot ngt hårdt: ”skvatt”, ”smack”. Han satte sig i gatan med en fart, så att det sade ”qvack” i kroppen på honom. Benedictsson Folkl. 85 (1887).
II. sbst.; benämning på de under 1 a anförda djurlätena; äv.: handlingen att giva ifrån sig ifrågavarande läten.
a) motsv. I a α. Wikforss 2: 347 (1804). Grodans qvack! Franzén Skald. 5: 112 (1836). Quaket af sjungande grodor. Paulson Aristoph. 1: 57 (1901).
b) motsv. I a β. Lucidor (SVS) 430 (1674).
c) motsv. I a γ. Då .. (de unga visarna) blifvit utbildade, låta de höra en hög ton, liknande ett ”kvak, kvak”. UVTF 35: 67 (1886).
Spoiler title
Spoiler content