SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KVACKA kvak3a2, v.2, äv. KVAKA kva3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(förr äv. q-. kvacka 1804 osv. kvaka 1886)
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) kvakä; jfr d. kvakke, nor. dial. kvakka, mnt. quacken, t. qua(c)ken, eng. quack; av ljudhärmande urspr.; jfr KVACK, interj. o. sbst.2]
om vissa djur: giva ifrån sig kväkande läten; jfr KVACK, interj. o. sbst.2 I a, II.
a) motsv. KVACK, interj. o. sbst.2 I a α, II a: kväka. Wikforss 2: 347 (1804). Lovén Dante 1: 175 (1856).
b) motsv. KVACK, interj. o. sbst.2 I a γ, II c. (De unga visarnas) ”kvakande”. UVTF 35: 70 (1886).
Anm. Stundom förekommer den fördubblade formen kvack-kvacka. En groda, som kvack-kvackade utanför fönstret. Stenfelt Skepp. 133 (1903); jfr a ovan. Nordlund Jäg. 196 (1914); jfr KVACK, interj. o. sbst.2 I a β, II b.
Spoiler title
Spoiler content