KVESTION kvästʃω4n l. -est-, äv. kväʃω4n l. -eʃ- (qväschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. q-. -æst- 1621—1785. -est- 1639—1925)
Etymologi
[jfr t. quästion, eng. o. fr. question; ytterst av lat. quæstio (gen. -ōnis), vbalsbst. till quærere, söka (få veta ngt), fråga. — Jfr KVESTIONERA,KVESTOR]
1) (numera knappast br.) fråga (se FRÅGA, sbst. 1); utfrågning. Fosz 323(1621). Bergmästaren .. skal (hava) pålagt dem (dvs. bruksintressenterna) .. at .. en sådan Fullmägtig hafva, som på alla Bergmästarens quæstioner kunde svara. Bergv. 2: 43(1737). Noreen VS 5: 126(1904). 2NF(1911).
2) (numera knappast br.) = FRÅGA, sbst. 3. Reassumeredes och debatteredes åter the quæstioner som H. K. M:tt sidst proponerede om thet Tyska krijget. RP 2: 4(1630). Nu är quæstionen om han skall blifva Doctor. Linné Bref I. 5: 76(1759). Då qvaestion sidsta gången väcktes om Magister Liungbergs flyttning. VDAkt. 1785, nr 347.BonnierKL(1925).
3) (†) = FRÅGA, sbst. 4. Den Qvestion som ähr emellan Rächninge Cammaren och E. Exel:tz om dee Ränttorne aff Greffueskapet. BraheBrevväxl. II. 1: 6(1639). Skulle någon quæstion eller differens upkomma, om den eller den wore skyldig at ärsätta bem(äl)te (bortgivna krono-) Gods. HC11H 1: 130(1685).
