SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KVIGA kvi3ga2, f. l. r.; best. -an; pl. -or ((†) -er Salander Gårdzf. 33 (1727)).
Ordformer
(förr äv. q-. kvia 1597c. 1790 (: Kvikalfvar). kuid(h)e 15881597. kviga 1538 osv. quigga 1550)
Etymologi
[fsv. qvigha, motsv. d. kvie (ä. d. kvige), isl. kvíga (jfr isl. kvigr, ung tjur); trol. en bildning till KO, sbst.1]
ungt hondjur av nötboskap (i regel mellan 1 o. 2 1/2 till 3 år) före den första (förr i vissa trakter före den andra) kalvningen. VarRerV 51 (1538). 1 quigga 2 åårss. BtFinlH 3: 262 (1550). Qvigan släppes ej till Tjur förr än hon hunnit till 3 à 4 år. Florman Hushållsdj. 45 (1834). LB V. 2: 49 (1908). — särsk. i utvidgad anv., i fråga om vissa andra större däggdjur; jfr KALV, sbst.1 I 1 g, KO, sbst.1 1 e. En älgko .. samt en ung kviga utgöra .. Skansens zoologiska trädgårds älgbestånd. FoFl. 1908, s. 260. jfr ÄLG-KVIGA.
Ssgr: A: KVIG-HUD. (kvig- 1574 osv. kvige- 15541858. kvigo- 1581) KlädkamRSthm 1554 K, s. 3 a. Det moderna sko-ovanlädret .. framställes av kalvskinn och kvighudar. Form 1934, s. 150.
-KALV. (kvig- 1706 osv. kvige- 15471772. kvigo- c. 1645c. 1750) [jfr d. kviekalv] kalv av honkön; motsatt: stut-, tjurkalv. CivInstr. 13 (1547). TLandtm. 1897, s. 230. särsk. i utvidgad anv., i fråga om hjortdjur. Hahr HbJäg. 338 (1866).
-KO. [jfr d. kvieko] (i vissa trakter) benämning på ko efter första (o. före andra) kalvningen. EWigström (1899) i Landsm. VIII. 3: 104. —
-KÖTT. (kvig- 1840 osv. kvige- 16221793) OrdnLilleTull. 1622, s. C 1 b. Gammalt kokött är segt, .. och i staden tuggar man hellre ungt qvigkött. Almqvist Lad. 20 (1840).
B (†): KVIGE-HUD, -KALV, -KÖTT, se A.
C (†): KVIGO-HUD, -KALV, se A.
Spoiler title
Spoiler content