SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KALV kal4v, sbst.1, om djur m. l. r., om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 2: 267 (1525), Gyllenius Diar. 249 (c. 1670)).
Ordformer
(kalv (kalf, kalff, kallf osv.) 1523 osv. kalfver, sg. 2Saml. 35: 222 (1662))
Etymologi
[fsv. kalver (i bet. I 1, 3 a), m., motsv. dan. o. nor. kalv, r., isl. kalfr, m., fsax., mnt., holl. kalf, n., nt. kalv, n., fht. kalb, chalp, n., t. kalb, n., feng. cealf, n., eng. calf; av en germ. s-stam kalƀaz, n., etymologiskt samma stam som i KALV, sbst.2, o. i avljudsförh. till germ. kelƀ- i fht. chilburra, feng. cilfor-lamb, honlamm. — Jfr KALM, sbst.1, KALV-, KALVA, KÄLVA]
I. ss. benämning på en kos unge o. i därtill sig anslutande anv.
1) ungt, icke fullvuxet (vanl. icke årsgammalt) djur av nötboskap; äv. om fostret. En särskild hage för kalvar och ungnöt. Lägga på en kalv, uppföda en kalv. Års gambla kalffwar. G1R 2: 267 (1525). Thå sadhe faderen til sina tienare, .. dragher hijt then gödda kalffwen och slacter honom. Luk. 15: 23 (NT 1526). Skinnet af ofödda kalfvar beredes til fina hanskar och til pänningpungar. Rothof 223 (1762). Fahlbeck JordbrAfk. 48 (1893). Kalvar födda på eftervintern bliva .. vanligen billigast att uppföda. LmUppslB 599 (1923). — jfr DI-, FJOLÅRS-, GÖD-, KVIG-, OX-, PÅLÄGGS-, SKUMMJÖLKS-, SPÄD-, STUT-, SÖTMJÖLKS-, TJUR-KALV m. fl. — särsk.
a) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Oxen haar och waret Kalff. Grubb 662 (1665). Rijk mans Barn, och fattig mans Kalff wäxa snart vpp .. (dvs.) dhen fattigas Kalff (som mäst är ensam) blijr flijtigt skiötter. Dens. 685. Den som slagtar kalfven, föder ej up oxen. Rhodin Ordspr. 18 (1807). Stinna kalfvar springa klent. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i jämförelser. Jer. 46: 21 (Bib. 1541). Gubbarna drucko som kalfvar, voro glada och muntra. Tersmeden Mem. 1: 138 (c. 1780). Dum som en kalf. Lindfors (1815). Han lät sina tankar löpa som lössläppta kalfvar. Strindberg Hafsb. 29 (1890).
c) (numera knappast br.) landt. i uttr. taga, förr äv. taga sig kalv, om ko: bliva dräktig. Gadd Landtsk. 2: 209 (1775). Björkman (1889).
d) i uttr. kasta kalven, se KASTA, v. I 5 a.
e) om de kalvbilder av guld som enl. GT vid olika tillfällen bland israeliterna (gm inflytande från kringboende folkstammar) dyrkats ss. gudar; äv. i uttr. gyllene kalv(ar) o. d. (Israels barn gjorde) en kalff j the daghar, och offradhe offer til affgudhar. Apg. 7: 41 (NT 1526); jfr 2Mos. 32. Konungen (Jerobeam) hölt itt rådh, och giorde twå gyllene kalffuar. 1Kon. 12: 28 (Bib. 1541). — jfr GULD-KALV. — särsk. mer l. mindre bildl. (med särskild tanke på den i 2Mos. 32 omnämnda dyrkan av o. dansen kring en dylik avgudabild) ss. beteckning för mammon. Granatenflycht Penn. 11 (1698). Den vilda ringdansen kring den gyllne kalf, som är världens konung. Geijerstam KampKärlek 239 (1896).
f) kok. o. slakt. ss. ämnesnamn, liktydigt med: kalvkött (med l. utan ben); utom i ssgr numera företrädesvis efter prep. i uttr. betecknande maträtter av kalvkött (ss. buljong, frikassé, ragu o. d. på kalv). NSvBibl. I. 2: 101 (1623). Herr pastor, (behagas det) kotlett af kalf? Runeberg 2: 76 (1848). Frikassé på kalf. Langlet Husm. 249 (1884). Vi ska ha kalv till middan. Östergren (1929).
g) i utvidgad anv., om unge av vissa andra större däggdjur; utom ss. senare led i ssgr nästan bl. då av sammanhanget framgår vilken djurart som avses.
α) i fråga om inhemska arter av hjortdjur (kronhjort, dovhjort, älg, ren, rådjur). Hindernar .. offuergiffua sina kalffuar, effter intet grääs wexer. Jer. 14: 5 (Bib. 1541). Sällan händer, at någon Ren-ko bär mer än en Kalf. VetAH 1774, s. 129 (”119”). Lagerlöf Holg 2: 9 (1907; om algkalv). — jfr DOVHJORTS-, HJORT-, REN-, RÅDJURS-, ÄLG-KALV m. fl.
β) jäg. o. zool. i fråga om utländska arter av oxdjur o. hjortdjur, ävensom antilopdjur o. giraffdjur, stundom i fråga om tapir, noshörning, flodhäst, kamel o. elefant. De små kalfvarna af stäppens gaseller. Sjöstedt Storv. 307 (1911). En elefantko med kalv. Berg AbuM 156 (1924). Kalvarna (av schabraktapiren) äro .. mycket vackert och brokigt tecknade. Rendahl Brehm 1: 434 (1929). En noshörningsko med kalv. Otter Officer 419 (1930). — jfr BONTEBOCKS-, BUFFEL-, ELAND(S)-, ELEFANT-, MYSKOX-, NOSHÖRNINGS-KALV m. fl.
γ) (†) oeg., i fråga om varg. Sieldan riffues vlffuar, när the haffua icke kalffuar. SvOrds. C 1 b (1604).
h) mer l. mindre bildl. (jfr e slutet o. 2). Egypten är en ganska skön kalff, men slachtaren kommer noordan effter. Jer. 46: 20 (Bib. 1541). (Detta skrives icke) för dessa Fantasiens och Modens kalfvar, som i anledning af hvart mygg få nycker och springa bort. Thorild 4: 109 (1794). Hagberg Shaksp. 2: 240 (1847). — särsk.
α) i vissa bildl. uttr.; särsk.
α') slakta, äv. hämta den gödda kalven, se GÖDA 1 a α.
β') [med anslutning till Dom. 14: 18 (se nedan)] (ngt vard.) plöja med ngns kalv(ar) l. med en annans kalv(ar) l. andras kalvar o. d., lösa en uppgift l. åstadkomma ngt gm anlitande av en annans l. andras hjälp, använda ngn annans l. andras hjälp, använda ngn annans l. andras idé(er) l. metod(er) l. resultat; numera vanl. klandrande o. tillika betecknande att den använda hjälpen avsiktligt förtigits l. hemlighållits, vanl. närmande sig l. övergående i bet.: utgiva ngn annans l. andras värk för sitt eget (o. taga äran därav), lysa med lånta fjädrar, stjäla ngns idéer o. d. (Simson) sadhe til them (dvs. bröllopssvennerna som gm Simsons hustru fått veta lösningen till den framställda gåtan), Om j icke hadhen plögt medh minom kalff, j hadhen intet råkat på mina gåto. Dom. 14: 18 (Bib. 1541). På det iagh icke måtte synas hafwa welat plöija med en annars kalff eller af en annars arbete sökia något beröm. Reenhielm OTryggv. Föret. 2 (1691). Herr Probsten ser af p. 5 följ. (i en disputation om finska språkets dialekter) at jag plögt med Herr Probsten(s) kalf, hvad angår jämförelsen emellan Finskan och Ryskan. Porthan BrefSamt. 1: 264 (1801). Arkitekten har exploiterat mig, plöjt med mina kalfvar. Ahrenberg Männ. 1: 163 (1904). Nordenstreng EurMänRas. IX (1917).
γ') (†) löpa kapp med kalvar, disputera med ngn som ”skenar i väg” o. icke håller sig till saken. Dalin Vitt. 6: 81 (c. 1753).
β) (i vissa trakter, vard.) om person, för att beteckna honom ss. oerfaren l. okunnig l. omogen l. enfaldig, förr äv. ss. plump l. ohyfsad l. ouppfostrad: ”glop”, ”gröngöling”, klåpare, ”idiot”, förr äv.: grobian, tölp; äv. ss. skymford l. öknamn, ofta med förbleknad betydelse, skämtsamt l. smeksamt. Grubb 304 (1665). Schultze Ordb. 2138 (c. 1755). CIHallman 442 (1782). Hocken värsten har satt en sådan kalv som dej att föra en skuta? Högberg Frib. 179 (1910). ”Gå därifrån! Du har ju nyss på stunden avsagt dig, din kalv!” lät det från alla sidor. Dens. Utböl. 1: 136 (1912). Jag uppdagade genast, att han var en äkta kalv på musikens område. Ackté Minn. 289 (1925). DN(A) 1933, nr 293, s. 9.
γ) (vard., föga br.) för att beteckna ngn ss. (alltför) ungdomligt l. barnsligt lekfull o. yster l. självsvåldig. Nordforss (1805). Hagberg Shaksp. 8: 273 (1849).
2) i oeg. l. bildl. anv. (jfr 1 e slutet, h); särsk. om ngt som i ngt avseende ansetts likna l. erinra om en kalv (i d—f nedan bl. med tanke på dennas framfödande).
a) om sälhund; ss. senare led i ssgr. — jfr SJÖ-, SÄL-KALV.
b) (i sht i soldatspr., vard.) mer l. mindre föraktlig benämning på soldatränsel; urspr. o. eg. bl. om dylik ränsel tillvärkad av kalvskinn (med kvarsittande hår på alla yttersidorna utom på den som är avsedd att vid bärandet vila mot ryggen); vanl. med inbegrepp av samtliga de persedlar som bäras inpackade i l. fastgjorda vid ränseln; jfr -MARA. BeväringsvisaLjungbyhed 3 (1900). Hvem bar lättast sin packade ”kalf”? Lindencrona IndKnekt. 28 (1913). ”Kalvarna” med de slamrande kokkärlen och spadarna slängas på ryggen (före avmarschen från baracken). Johansson RödaHuv. 2—3: 256 (1917). Karlfeldt FlBell. 93 (1918).
c) om det kalvfostret omgivande höljet (jämte fostervattnet); i ssgn VATTEN-KALV.
d) om druvbörd (urspr. o. eg. hos ko); i ssgrna MÅN-, MÅNADS-KALV.
e) [jfr motsv. anv. i ä. d., d. dial., holl. o. t. Anv. uppfattas åtminstone numera ss. förmedlad av KALVA 2 a] (†) ”spya”, uppkastning. Schultze Ordb. 2138 (c. 1755). jfr (med anslutning till 1): Händeret så at någon mycket har inöst wist icke måttet / Då afla Bacchus och Ceres imaag hans en undliger kalfwer / Hisliger .. ungi / Och medan han otidiger är dy måste han kastas. 2Saml. 35: 222 (1662). Så stod likwäl .. et Becken vppå Bordet, vti hwilket man St. Vlrick en liten Kalf vpoffra kunde. Weise 273 (1697; t. orig.: in welchem man S. Ulrichen ein Kälbchen aufopffern kunte). — särsk. [jfr ä. d., d. dial. gøre en kalv, holl. een kalf maken, t. ein kalb machen] i uttr. göra en kalv, kräkas, spy. Schultze Ordb. 2138 (c. 1755).
f) [jfr motsv. anv. av eng. calf (tidigast anträffad i Edinburgh Review 30: 18 (1818) o. där angiven ss. tillhörande sjömansspr.), ävensom holl. kalf, från dikeskant l. kanalstrand nedfallet parti av jord. Anv. är sannol. förmedlad av KALVA 2 b] isbärg l. isflak som avsöndrats från kustglaciär resp. (stort) isbärg; i ssgn GLACIÄR-KALV.
3) i överförd anv., om mindre föremål i förhållande till ett större varmed det förra (liksom) hör samman.
a) [efter mlat. vitulus i motsv. anv.] (förr) benämning på lös pergaments- l. papperslapp som bifogades en (officiell) skrivelse o. innehöll tillägg (postskriptum) till densamma. G1R 1: 138 (1523). Ladis en kalff vdj thetta .. breff til Electum i Linköping så lydandis ... Därs. 7: 62 (1530). 3NF (1929).
b) [jfr isl. kalfr, liten ö som ligger intill en större, ävensom med samma bet. (lånad från nord. spr.?) eng. calf (i uttr. the Calf of Man)] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat; jfr anm.) om holme som ligger intill l. mycket nära en ö (större holme) l. om mindre vattensamling liggande intill l. mycket nära sjö (tjärn); äv. om vik av större sjö. EHellquist i Landsm. XX. 1: 292 (1904). 3NF (1929). Anm. Ordet förekommer ofta ss. l. i namn på holmar o. vattensamlingar av ovan angivet slag.
c) [efter motsv. anv. i holl. o. t.] skeppsb. o. sjöt. mindre trästycke (kloss) som anbringas på l. infogas i timmer inuti fartyg (till förlängning l. förstärkning l. skydd l. fyllning o. d.); skarv. Weste (1807). Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Ramsten o. Stenfelt (1917). — särsk.: var särskild av de med läder (plåt l. segelduk) klädda, avrundade träklossar som äro fastspikade ovanpå ett fartygs långsalningar för att godset (tacklingen) skall vila därpå. Rajalin Skiepzb. 206 (1730). Frick o. Trolle 137 (1872). Smith (1916).
d) [efter motsv. anv. i holl. o. t.] (†; se dock slutet) mil. träkloss l. mindre trästycke som i viss inrättning (ss. plankbock o. d.) tjänar ss. fast förbindelse mellan större trästycken (plankor o. d.). Blocket (i en stenkastmörsare) bestod af fyra Ekbjelkar 13,02 tum tjocka, sammanbundne genom nödiga kalfvar och bultar. KrigVAH 1827, s. 164 (i fråga om förh. i Nederländerna). Zethelius Fältarb. 84 (1892). — särsk. artill. urspr. om de trästycken som fast förbundo sidostyckena i den förr av trä tillvärkade lavetten o. släpan, sedermera o. utom i fråga om ä. förh. numera bl. (mindre br.) om motsvarande stålplåtar i det nutida stållavettaget; jfr KOLV. Isander Artill. 2: 80 (1825). De Ron o. Virgin I. 1—3: 24 (1886). 3NF 12: 878 (1930). jfr BOTTEN-, BRÖST-, KAMMAR-, SVANS-KALV m. fl.
4) (i sht i fackspr.) elliptiskt för KALVSKINN. UB 6: 511 (1874). Tre digra manuskript bundna i kalf med guldsnitt. Bergman HNådT 109 (1910). Randsydd sleifsko av prima brun kalv. SvD(A) 1924, nr 163, s. 8.
II. [jfr IKALV, adj. (se anm. nedan) samt ä. d., d. dial. (være) i kalv, eng. in calf] (i vissa trakter, folkligt samt landt. o. jäg.) motsv. I 1 o. I 1 g, i uttr. i (förr äv. uti) kalv, förr äv. i kalven, om ko, renko, hind osv.: i dräktighetstillstånd. 1 Röd Koo medh hwitt huffwud och i kallffwen. BoupptSthm 2/4 1655. 14:o var denna (ko) uti kalf och skulle bära effter en 14 dagar eller tre vekor. HdlCollMed. 18/10 1745. Jämt i sin, aldrig i kalv. Oliv Röst. 27 (1929; om en gammal ko). Anm. Med samma bet. som uttr. i kalv förekommer ett numera bl. (i vissa trakter, folkligt samt landt. o. jäg.) ss. oböjligt, i predikativ ställning användt adj. IKALV i3~kal2v, förr äv. IKALVA. (ikalv c. 1575 osv. ikalva 1755) Vara, bliva ikalv. En ikalff quigha. InventNysby c. 1575. En ikalfva Ko. HushBibl. 1755, s. 133. Düben Lappl. 297 (1873; om renko). Hos Linné Diet. 2: 14 (c. 1750) förekommer en tillfällig, numera obruklig ssg till detta adj., IKALV-KO. Numera obr., förr mera tillf. förekommande avledn. till adj. IKALV äro de med detta likabetydande IKALVAD, IKALVD o. IKALVIG. Rålamb 13: 55 (1690: ikalfwade, pl.). Högström Lapm. 140 (1747: ikalfvig; om renko). BoupptRasbo 1765 (: ikalfd).
Ssgr (i allm. till I 1. Anm. För vissa av nedan anförda växtnamn är anledningen till benämningen oviss, o. det är därför icke fullt säkert, att första ssgsleden är KALV, sbst.1): A: KALV-BEN.
1) [fsv. kalvaben] i sht slakt. o. kok. ben (se BEN, sbst.1 I 1) hos l. av kalv. Rothof 222 (1762). Bouillon, kokad på ox- eller kalfben. Sjöberg Singstock 10 (1832).
2) (†) hippol. sabelknä, sabelbenthet; jfr -KNÄ. Kalfben äro motsatsen af Bockben. Ehrengranat HästRör. 18 (1818). Dens. Ridsk. I. 1: 4 (1836).
(I 1 f) -BIFF. (i sht förr) kok. biff(stek) av kalvkött. Björklund Kokb. 70 (1847). Kalfbiff med stekta ägg. PrHb. 2: 39 (1886).
-BLOD. (kalv- 1830 osv. kalva- 15261739. kalve- 1727) Ebr. 9: 12 (NT 1526). Hammarsten FysiolK 546 (1883).
-BOG. (kalv- 1825 osv. kalve- 1664) slakt. o. kok. bog (se BOG, sbst.1 I 1 b) hos l. av kalv; äv. ss. ämnesnamn. Salé 12 (1664). Montell Frun 78 (1898).
-BRINGA, r. l. f. (kalv- 1749 osv. kalve- 1664c. 1710) kok. o. slakt. bringa hos l. av kalv; äv. i uttr. betecknande maträtter; äv. ss. ämnesnamn. Salé 17 (1664). Kalfbringa med dillsås. PrHb. 2: 42 (1886). Högstedt KokB 168 (1920). 1 1/4 kg. kalvbringa. Escoffier 2: 65 (1928).
-BRIS(S), -BRISK, -BRIST, -BRITSCH, -BROSK, -BRUSK, -BRÄSS, se KALV-BRÄSS.
-BRÖST. (kalv- 17301879. kalve- 1664) (numera knappast br.) kok. kalvbog. Salé 12 (1664). Griljeradt kalfbröst. Hagdahl Kok. 478 (1879).
(I 1 f) -BULJONG. kok. buljong kokad (väsentligen) på kalvkött (o. kalvben). VetAH 1792, s. 314. Escoffier 1: 59 (1927).
-BÄNK. (kalva- 16771899. kalve- 1751) (förr) VRArk. 1677. Emellan yxe-stallet och fat-hyllan (i en sydsmåländsk bondstuga), vid dörren, är den så kallade Kalfve-bänken, der kalfvarna stå bundna under kallaste vinteren. Linné Sk. 37 (1751). EWigström i Landsm. VIII. 3: 208 (1899).
-BÄR. [benämningen har föranledts därav att bären äro osmakliga o. otjänliga till människoföda]
1) [sv. dial. (Finl.) kalvbär] (i vissa trakter i Finl.) busken Ribes alpinum Lin., måbärsbuske; äv. om bär av ifrågavarande buske. Linné Fl. nr 198 (1745; fr. Finl. (Österb.)). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Finl.).
2) (i vissa trakter i Finl.) busken Cornus suecica Lin., hönskornell, hönsbär; äv. om bär av ifrågavarande buske. BotN 1896, s. 5 (fr. Kökar i Finl.).
-DANS, sbst.1 (ngt vard.) om kalvars löpande under skuttande o. krumsprång (jfr DANS 6); stundom i överförd anv., om ett antal ”dansande” kalvar; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg. Kolmodin QvSp. 2: 246 (1750). Det var ej litet bråk att få kalfdansen ut i god ordning med skällkon i spetsen. Topelius Läsn. 8: 8 (1896). särsk. i uttr. dansa kalvdansen, särsk. benämning på ett slags i sht förr förekommande lek, varvid tvenne personer i förening skutta framåt på ett sätt som erinrar om en kalvs l. björns ”dans”, ”dansa björn”. Rudbeck Atl. 2: 380 (1689). LandsmFrågel. 28: 42 (1930).
-DANS, sbst.2, se sp. 215. —
-DIARRÉ. veter. o. landt. ett slags smittosam sjukdom hos spädkalvar, vilken yttrar sig i häftig diarré o. i allm. leder till döden, ”kalvdöd”. Vennerholm o. Svensson 100 (1892). LAHT 1924, s. 457.
-DIFTERI. veter. o. landt. hos kalvar förekommande difteritisk inflammation av slemhinnan i mun o. svalg, stundom äv. i tarmkanal o. luftvägar. Vennerholm o. Svensson 101 (1892).
-DRICK. (kalv- 16901807. kalve- 1565c. 1645) (†) = -DRICKA. NorrlS 1: 342 (1565). Möller (1790, 1807).
-DRICKA, n., stundom r. l. f. (kalv- 18721893. kalve- 1561) (i sht förr) landt. för ”livkalvar” tillblandad dryck avsedd ss. fodermedel; jfr -SOPPA 2. Till kalfvedricka åtgick 4 spenn bjuggmjöl. NorrlS 1: 337 (1561). Lundell (1893).
-DRYCK. (kalv- c. 1722. kalve- 1615c. 1645) (†) = -DRICKA. Petreius Beskr. 6: 30 (1615). ÄSvBiogr. 5: 152 (c. 1722).
(I 1 e) -DYRKARE. (i l. med anslutning till bibeln) om dyrkarna av den i 2Mos. 32 omnämnda guldkalven. FörsprGT a 5 a (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
-DÖD, r. l. m. veter. o. landt. = -DIARRÉ. Vennerholm o. Svensson (1892). LAHT 1903, s. 397.
-FILÉ.
1) slakt. o. kok. filé (se FILÉ, sbst.1 4) av kalv; vanl. i inskränktare anv., om på inre sidan av kotlettraden sittande, spolformigt, smalt köttparti med fina muskeltrådar; äv. ss. ämnesnamn. Hagdahl Kok. 489 (1879). 6 hg. kalvfilé. Wenström HusmKokb. 92 (1922).
2) kok. kötträtt tillagad av kalvfilé (i bet. 1); äv. om var särskild av de kotlettliknande skivor vari kalvfilé (i bet. 1) sönderskurits o. stekts (till vissa maträtter). Björklund Kokb. 71 (1847). Helstekt kalvfilé. Högstedt KokB 170 (1920). En panna med små kalvfiléer, tomater och gurktärningar. Siwertz Varuh. 40 (1926).
-FOT. (kalv- 1730 osv. kalva- 1556. kalve- 15571690. kalvs- 1642) slakt. o. kok. fot hos l. av kalv; i sht i pl., särsk. (i sht förr) om (l. i benämning på) anrättning av fötter av kalv. VinkällRSthm 1556. Griljerade Kalffötter. Björklund Kokb. 76 (1847). Escoffier 2: 82 (1928). särsk. (†) i uttr. bakade kalvfötter, benämning på en av kalvfötter tillagad maträtt. VinkällRSthm 1557. Sjöberg Singstock 146 (1832).
Ssgr (kok., †): kalvfot-gelé. särsk. i uttr. engelsk kalvfotgelé, ett slags gelé tillagad gm kokning av kalvfötter i mjölk. Langlet Husm. 957 (1884).
-gröt. (-fote-) ett slags på kalvfötter tillagad gelé. Oec. 207 (1730).
-pudding. Warg 476 (1755).
(I 1 f) -FRIKADELL. kok. i sht i pl. Björklund Kokb. 78 (1847). PrHb. 2: 42 (1886).
(I 1 f) -FRIKASSÉ. kok. Oec. S 6 b (1730). Högstedt KokB 163 (1920).
(I 1 f) -FÄRS. kok. Björklund Kokb. 78 (1847). Escoffier 2: 147 (1928).
(I 1 f) -GELÉ. kok. gelé tillredd gm kokning av kalvkött, kalvhuvud, kalvfötter o. d. Valleria Hush. 21 (c. 1710). Östergren (1929).
-GRÄS. [jfr anm. sp. 206] (†) växten Spirea ulmaria Lin., älggräs. VetAH 1767, s. 189.
-HAGE. (kalv- c. 1755 osv. kalve- 1555)
1) i sht landt. för kalvar avsedd liten beteshage; jfr -TÄPPA. G1R 25: 269 (1555). Östergren (1929).
2) (föga br.) oeg., i uttr. hoppa kalvhage, hoppa hage; jfr HAGE 6. Nyblom Österut 74 (1908).
-HJORTRON. [jfr den etym. avd. under -BÄR] (i vissa trakter) busken Rubus cæsius Lin., blåhallonbuske; äv.: bär av ifrågavarande buske. Linné Fl. nr 445 (1755; fr. Uppl.). Post Ogräsv. 49 (1891; fr. Uppl.).
-HJÄRNA. (kalv- 1804 osv. kalve- 16751764) i sht slakt. o. kok. hjärna hos l. av kalv; ofta om (l. i benämning på) anrätt ning därav. Lindh Huuszapot. 52 (1675). Stuvad kalvhjärna. Högstedt KokB 200 (1920).
-HOPP. jfr HOPP, sbst.1, samt -SPRÅNG; i sht bildl. Engström 1Bok 88 (1905). (Unga drängar) gjorde snedsteg och kalvhopp. Dens. 12Bok 215 (1919).
-HUD. (kalv- 1804 osv. kalve- 1649) (i sht i fackspr.) hud l. skinn av kalv. Kongl. M:t (yttrade): Sijr man icke så månge kalfvehudar på väggen som oxehudar (dvs. händer det icke lika ofta, att unga människor dö som gamla). RP 13: 366 (1649). Råa kalfhudar. PT 1899, nr 61 A, s. 4.
-HUS. för kalvar avsedd byggnad. Murenius AV 384 (1658). LAHT 1916, s. 88.
-HUVUD. (kalv- 1638 osv. kalva- 1642. kalve- c. 1710)
1) [fsv. kalva hovuþ (6EkonTrakt. 270)] i sht slakt. o. kok. huvud hos l. av kalv; ofta om (l. i benämning på) anrättning därav. Månsson Åderlåt. 107 (1642). Hagdahl Kok. 154 (1879). Kalvhuvud med persilja. Escoffier 2: 69 (1928). särsk. [jfr motsv. anv. av t. kalbskopf] (numera knappast br.) bildl., ss. föraktlig benämning på dum l. enfaldig person: dumhuvud; äv. ss. skymford. Lindfors (1815). ”.. Kalfhufvud, hör du inte,” sade Kapten till en matros. Wetterbergh Sign. 222 (1843). Meurman (1846).
2) [jfr -MULE] (†) växten Antirrhinum orontium Lin., skalleblomma; jfr -MULE 2 a, -NOS 2 a, -NÄSA 1, -SKALLE. Franckenius Spec. A 3 b (1638). Retzius FlOec. 59 (1806).
Ssg (till -HUVUD 1; kok.): kalvhuvud(s)-soppa, r. l. f. (-huvud- 1884. -huvuds- c. 1710) (numera föga br.) falsk sköldpaddssoppa. Valleria Hush. 23 (c. 1710). Langlet Husm. 160 (1884).
-HÅR. (i sht i fackspr.) WoJ (1891). Kalf- och kohår .. bearbetas till filtar. Hirsch LbGarfv. 338 (1898). särsk. (tillf.) till KALV, sbst.1 I 1 g. VetAH 1819, s. 218 (1794; i fråga om älgkalvar).
(I 1 f) -JÄRPE. kok.
1) med fina späckstrimlor späckad kalvrulad utan inlägg av persilja; äv. ss. benämning på maträtt bestående av dylika rulader; jfr -KYCKLING. HbKokk. 119 (1846). Hoving Matmod. 199 (1905).
2) av kalvfärs (till likhet med ett järpbröst) formad, stor, avlång frikadell som stekts ss. fågel; äv. ss. benämning på maträtt bestående av dylika frikadeller. PrHb. 2: 41 (1886). Falkenberg FarmorMat 78 (1925).
(I 4) -KAPPA. (i fackspr.) pälskappa av kalvskinn. SvD(B) 1928, nr 313, s. 6.
(I 4) -KIDLÄDER~020. garv. gm kidgarvning beredt kalvskinn. Hirsch LbGarfv. 241 (1898).
-KLÖV. (kalv- 1642. kalve- 1640)
1) klöv hos l. av kalv.
2) [jfr holl. kalfsvoet, t. kalbsfuss, eng. calf's-foot, calves-foot, fr. pied-de-veau i motsv. anv.] (†) den till familjen Aroideæ hörande örten Arum maculatum Lin., vars jordstam liknar en kalvfot, munkhätta. Linc. (1640; under aron). Om Nafflan effter 4. eller 5. Daghar icke vtaff sigh sielff bortfaller, skal man bränna Pulwer aff Kalffklöff, ströija thet ther på. Palmchron SundhSp. 363 (1642); möjl. till 1.
-KNÄ. hippol. hos häst: felaktig ställning på framknäet, bestående däruti att underarm o. skena bilda vinkel inåt, knätrång ställning; förr äv.: sabelknä, sabelbenthet; jfr -BEN 2. Wrangel HbHästv. 691 (1885). Schmidt Hästbedömn. 92 (1928).
-KO, se KALVA ssgr.
-KOPPOR, pl. med. kokoppor. DuodSanal. (1889). Cannelin (1921).
(I 1 f) -KOTLETT. kok. kotlett av kalv; ofta (i sht i pl.) om (l. i benämning på) anrättning bestående av dylika kotletter. Schartau FrKock. T 3 a (1825). Halstrade kalfkotletter. Hagdahl Kok. 485 (1879). Kalvkotletter av malet kött. Högstedt KokB 173 (1920).
-KROKETT. [elliptisk bildning] kok. kalvbrässkrokett. Björklund Kokb. 72 (1847). Lundell (1893).
-KRÅS. (numera föga br.) kalvränta; innanmäte av kalv (företrädesvis den del som användes till mat); stundom i inskränktare anv.: tarmkäx (jämte tarmar). Broocman Hush. 6: 49 (1736). Sahlstedt (1773). Ett kalvkrås, som hängde utanför en slaktares dörr. Hammarström Löns Vidu 115 (1920). SvUppslB 16: 209 (1933). särsk. (†): kalvbräss. Björkegren 1216 (1784). Deleen (1814; under fagoue).
-KRÖS. (†) kalvbräss. Tholander Ordl. (c. 1875).
-KVIGA. (kalv- 1582. kalva- 1582) (†) kvigkalv? VgFmT II. 2—3: 96 (1582).
(I 1 f) -KYCKLING. kok. ospäckad kalvrulad med inlägg av persilja o. späck l. smör; äv. ss. benämning på maträtt bestående av dylika rulader; jfr -JÄRPE 1. Björklund Kokb. 80 (1849). Högstedt KokB 171 (1920).
-KYL. slakt. o. kok. lårstycke av kalv (motsv. skinkan på gris). Tholander Ordl. (c. 1875). 2NF 36: 885 (1924).
-KÄRLEK. (kalv- 1674. kalve- 1674) [jfr eng. calf-love] (†) bildl., om ungdomens häftiga o. flyktiga kärlek. Lucidor (SVS) 431 (1674). Därs. 464. —
-KÄTTE. (kalv- 1710 osv. kalva- 17961864. kalve- 16101690) landt. för kalv(ar) avsedd kätte. HanekDomb. 24/5 1610. LAHT 1916, s. 88.
-KÖTT. (kalv- 1623 osv. kalva- 15381578. kalve- 15571690)
1) [fsv. kalva kiöt] kött av kalv. Kokt kalvkött. VarRerV 27 (1538). En farce af rått kalfkiött. Warg 103 (1755). Prima kalvkött skall vara ljust rosafärgat med en dragning till ljusgrått. Högstedt KokB 162 (1920). särsk. [jfr motsv. anv. av t. kalbfleisch] (numera mindre br.) bildl. i fråga om människa, ss. beteckning för saknad av kroppslig l. andlig mognad o. stadga. Weise 57 (1697; t. orig.: Kalbfleisch). Schultze Ordb. 2381 (c. 1755). En pojkvasker med kalvkött i lemmarna. Slotte Karleb 241 (1919).
2) (†) i överförd anv., ss. benämning på ett slags talk vars färg erinrar om kalvköttets. Hiärne Berghl. 447 (1687). Linné Stenr. 33 (c. 1747; fr. Falun). Linné SystNat. 156 (1748).
Ssg (till -KÖTT 1): kalvkött-lax. (†) rödaktig form av blanklaxen Salmo salar Lin., rödlax. VetAH 1751, s. 99. Därs. s. 125.
(I 4) -LACK. (förr) skom. av vegetabiliskt beredt kalvskinn tillvärkat lackerat skinn (numera ersatt av lackerat, kromgarvat skinn). SvSkoT 1926, nr 16, s. 11.
-LAMHET ~20 l. ~02. veter. gm bakterieinfektion förorsakad, vanl. ngn tid efter födseln uppträdande sjukdom hos kalvar, vilken yttrar sig i hälta. Vennerholm o. Svensson 385 (1892). Kjerrulf Köttbesigtn. 197 (1896).
-LEKA, r. l. f. [jfr anm. sp. 206; möjl. en folketymologisk ombildning av KABBELEKA] (i vissa trakter) kabbelek (Caltha palustris Lin.), kabbelök; jfr -LÖK, -ÖGA 3, KALVE-BLOMMA. Rudbeck HortBot. 22 (1685). Linné Fl. nr 473 (1745). VästerbK 1927, nr 150, s. 4.
-LEVER. (kalv- 1755 osv. kalve- 1664) i sht slakt. o. kok. lever hos l. av kalv; äv. om (l. i benämning på) anrättning därav. Salé 29 (1664). Stekt kalflefver. Langlet Husm. 257 (1884).
-LORT. (kalv- 1659 osv. kalve- 16381694)
1) (starkt vard.) (hög av) träck av kalv.
2) (†) i överförd anv., i pl., = -HJORTRON. Franckenius Spec. F 3 b (1638). Bromelius Chl. 100 (1694).
-LUNGA. i sht slakt. o. kok. Rothof 222 (1762). Langlet Husm. 59 (1884).
-LYCKA, r. l. f. (kalv- c. 16351851. kalve- 15961649) (†) framgång l. tur med (uppfödning av) kalvar. Dänne läser öfuer barn, som siucke ähre; för wredh, för kalfuelycke. ÄARäfst 114 (1596). Schroderus Dict. 24 (c. 1635). KyrkohÅ 1914, s. 251 (1649).
-LÅR, n. (kalv- c. 1710 osv. kalve- 1664c. 1710) särsk. slakt. o. kok. lårstycke av kalv (motsvarande skinkan på gris); i sht i benämningar på anrättningar därav. Salé 11 (1664). Späckadt glasseradt Kalflår. Schartau FrKock. 85 (1825). Escoffier 2: 64 (1928).
-LÄDER. (kalv- 1746 osv. kalve- 1767) i sht garv. av kalvhud beredt läder, garvat kalvskinn; jfr KALV, sbst.1 I 4. Dähnert 136 (1746). 2UB 8: 550 (1900).
-LÄGG, r. l. m. slakt. o. kok. lägg (underben) av kalv. Kalfläggen till soppan afhugges tätt öfver knäleden. Sjöberg Singstock 9 (1832). Hagdahl Kok. 478 (1879).
-LÖK. [jfr anm. sp. 206; möjl. en folketymologisk ombildning av KABBELÖK] (†) = -LEKA. VetAH 1776, s. 231.
-LÖPE. (kalv- 18021896. kalve- 1736) (i sht förr) slakt. o. landt. ostlöpe tillagat (i hemmen l. mejerierna) på så sätt att löpmagen av en spädkalv ifylles med en för ändamålet tillagad massa, vanl. med den ur denna mage tömda, löpnade mjölken ss. huvudbeståndsdel (numera i allm. ersatt av ”konstlöpe” som fabriksmässigt beredes av kalvars löpmage). Broocman Hush. 3: 14 (1736). Hallstén o. Lilius (1896; med hänv. till löpe).
-MAGE. (kalv- 1730 osv. kalve- 1736) mage av kalv; särsk. slakt. o. landt. om den för tillagning av ostlöpe använda löpmagen av kalvar. Oec. 177 (1730). Kalfmage fylles med litet rå-mjölk och salt som användes til ost-löpe. Rothof 222 (1762). QLm. I. 3: 34 (1833). SFS 1908, nr 38, s. 129.
-MOSSA, r. l. f. [jfr anm. sp. 206] (†) = -REVOR. Linné Fl. nr 952 (1755; fr. Dalsl.). Retzius FlOec. 432 (1806).
-MULE. [jfr t. kalbsmaul (i bet. 1 o. 2). Med avs. på bet. 2 jfr lat. antirrhinon, namn på växten Antirrhinum orontium Lin., vars fröhus liknar en mule l. nos, av gr. ἀντίῤῥινον, namn på en växt, av ἀντί, mot, liknande (jfr ANTI-, prefix.2), o. ῥίς (gen. ῥινός), näsa]
1) mule av kalv. Nordforss (1805).
2) ss. växtnamn.
a) (numera föga br.) bot. örten Antirrhinum orontium Lin., skalleblomma; jfr -HUVUD 2, -NOS 2 a, -NÄSA 1, -SKALLE. Fischerström 1: 135 (1779). Dalin (1852). Cannelin (1921).
b) (†) örten Linaria minor Lin. (som liknar skalleblomman), liten sporreblomma; jfr -NÄSA 3. Ahlman (1872).
-MÄRG. (kalv- 16981903. kalva- 1578) [fsv. kalva miärgher] märg i l. från kalvben (i ä. tid använd i medicinen). BOlavi 119 b (1578). ApotT 1739, s. 48. Fries 2Linné 2: 174 (1903).
-NJURE. (kalv- 1730 osv. kalve- 1690) i sht slakt. o. kok. njure hos l. av kalv; ofta om (l. i benämning på) anrättning därav. Rålamb 14: 78 (1690). Stekt kalvnjure. Högstedt KokB 200 (1920).
-NOS.
1) (tillf.) = -MULE 1. WoJ (1891).
2) [jfr -MULE] ss. växtnamn.
a) (numera föga br.) bot. = -MULE 2 a. Celsius HushAlm. 1745, s. 19. Fries Ordb. (c. 1870; fr. Skåne). WoJ (1891).
b) (†) = -MULE 2 b. Ahlman (1872).
-NÄSA. [jfr t. kalbsnase, eng. calves'-snout (calf's-snout); jfr -MULE] (†)
1) = -MULE 2 a; äv. i uttr. purpurlätt kalvnäsa den större. Franckenius Spec. A 3 b (1638). Tillandz A 3 b (1683). Serenius Iiii 3 a (1757).
2) vitblommig form av örten Antirrhinum majus Lin., lejongap; äv. i uttr. vit kalvnäsa den större. Rudbeck HortBot. 8 (1685). ApotT 1698, s. 33.
3) = -MULE 2 b; i uttr. den minsta kalvnäsa. Rudbeck HortBot. 10 (1685).
-OST, sbst.1 (†) det i sht förr vid beredning av ostlöpe använda innehållet i spädkalvars löpmage. Dahlman Reddej. 140 (1743).
-OST, sbst.2, se sp. 215.
(I 1 f) -RAGU. (kalv- 1765. kalve- c. 1710) (i sht förr) kok. ragu på kalvkött. Valleria Hush. 23 (c. 1710). Warg Bih. 37 (1765).
(I 1 g) -REN, m. (†) renkalv. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 24. —
-REVOR, pl. (kalv- 17621890. kalve- 17451755) [jfr anm. sp. 206] (i vissa trakter o. bot.) lummerväxten Lycopodium clavatum Lin., mattlummer, mattgräs; stundom om den närstående arten Lycopodium annotinum Lin., revlummer. Linné Fl. nr 859 (1745; fr. Smål.). Wahlenberg Fl. 685 (1826; om revlummer). Henriksson Hledn. 43 (1890; fr. Dalsl. o. Smål.).
(I 1 f) -RULAD. kok. hoprullad skiva av kalvkött, mörstekt med gräddsås (på samma sätt som fågel); äv. ss. benämning på maträtt bestående av dylika skivor; jfr -JÄRPE 1, -KYCKLING. Nordström Kokb. 64 (1877). Högstedt KokB 171 (1920).
(I 1 f) -RULETT. (†) kok. = -RULAD. Warg 97 (1755). Hallstén o. Lilius (1896).
-RUMPA. (kalv- 1745 osv. kalve- 1631)
1) (vard.) kalvsvans. Lundström LPGothus 1—2: 296 (i handl. fr. 1631).
2) [jfr RÄV-RUMPA ss. namn på samma växt] (i vissa trakter) örten Epilobium angustifolium Lin., mjölke. Linné Fl. nr 304 (1745; fr. Uppl.). ASFFlF XL. 4: 9 (1915; fr. Åland).
-RYGG. (kalv- 1884. kalve- c. 1710) särsk. slakt. o. kok. kalvsadel. Valleria Hush. 25 (c. 1710). Langlet Husm. 93 (1884).
-RÄNTA, r. l. f. (kalv- 1852 osv. kalve- 1683) i sht slakt. sammanfattande benämning på inälvorna samt huvud o. fötter av slaktad kalv; äv. i inskränktare anv., om enbart inälvorna. BoupptSthm 8/9 1683. Suneson GGrund 171 (1926).
-SADEL. slakt. o. kok. utstyckat parti av kalv, bestående av ryggen mellan bogbladet o. bäckenbenet, kalvrygg; ofta i benämningar på anrättningar av kalvrygg. Späckad kalfsadel. Hagdahl Kok. 479 (1879). Langlet Husm. 239 (1884). Gratinerad kalvsadel. Escoffier 2: 60 (1928).
-SKALLE. (kalv- 1741. kalve- 1640) särsk. (†) = -MULE 2 a. Linc. (1640; under antirrhinum). Linné i VetAH 1741, s. 86 (fr. Skåne).
-SKINN, se d. o. —
-SKORV. veter. munskorv hos kalv, degmun. Lundberg HusdjSj. 481 (1868).
-SKÄGG. [möjl. en ombildning av det likabetydande KAFFSKÄGG med anslutning till KALV, sbst.1] (numera knappast br.) gräset Nardus stricta Lin., stagg. Serenius Iiii 4 a (1757). Lyttkens Ogräs 88 (1885; fr. Smål.).
-SLAKT. slaktande av kalv(ar); äv. (i fackspr.) konkret, om för slaktande av kalvar avsedd avdelning i slakthall. SDS 1904, nr 239, s. 3 (konkret).
-SOPPA, r. l. f.
1) (numera knappast br.) kok. till I 1 f: soppa kokad på kalvkött l. tillagad av kalvbuljong. Lindestolpe Frans. 94 (1713). Egerin Kokb. 15 (1733). Lundell (1893; anfört fr.finl. förf.).
2) landt. till I 1: fodermedel i flytande form, avsett att helt l. delvis ersätta mjölken vid uppfödning av kalvar. LmUppslB 599 (1923).
-SPRÅNG. (kalv- 16891784. kalve- 1741) (†) språng som liknar en kalvs, krumsprång; äv. bildl. Ordspråket .. om dem som wilia giöra sig beskäfftiga i dantzande, at de säyas göra Kalffsprång, och dantza Kalfdantzar. Rudbeck Atl. 2: 380 (1689). Thorild Gransk. 1784, 1: 71 (bildl.).
(I 1 f) -STEK, r. l. m. (kalv- 1673 osv. kalve- c. 16001672) kok. anrättning bestående av helstekt större stycke (stek) av kalvkött (varav mindre stycken avskäras för servering); äv. (i sht slakt. o. kok.): parti av slaktad kalv (särsk. lårstycke) som utstyckats för att användas till dylik anrättning. Benig kalvstek, (kok.) av kalvbringa anrättad kalvstek (vilken i motsats till lårsteken innehåller ett flertal mindre ben). Loenbom Upl. 4: 101 (c. 1600). Han var led .. på de bleka tråkiga kalvstekarna. Siwertz JoDr. 175 (1928).
-STRUNTOR, pl. (†) = -RUMPA 2. Rothof 324 (1762).
-STÄVA, r. l. f. landt.
1) (i vissa trakter) ”stäva” (bytta) avsedd att användas vid utfodring av kalvar. BoupptRasbo 1771. BoupptVäxjö 1898.
2) för användning vid uppfödande av späda kalvar avsett (i allm. av pressad, förtent järnplåt tillvärkat) kärl, vars botten har ett utlopp vid vilket en napp av kautschuk kan fastsättas för kalven att dia ur. LmUppslB (1923).
-SVANS. särsk. slakt. o. kok. Sjöberg Singstock 125 (1832). Kalfsvans med rémoladesås. PrHb. 2: 48 (1886).
(I 1 f) -SYLTA, r. l. f. kok. av (småhackat) kokt kalvkött tillagad sylta; äv. om sylta som på samma sätt tillagats av vissa delar av kalvräntan (vanl. huvud, fötter, hjärta, lunga); jfr BIGAT. Langlet Husm. 255 (1884). SFS 1920, s. 35.
-TAND. [jfr t. kälberzahn (i bet. 1 o. 2)]
1) i sht veter. var särskild av de tänder som kalven har vid födelsen o. som efter hand fällas från o. med andra till o. med fjärde levnadsåret, mjölktand hos kalv; i sht i pl. Broocman Hush. 3: 2 (1736). Sjöstedt Husdj. 1: 243 (1860).
2) (†) byggn. dentikel (se d. o. 1); anträffat bl. i pl. König Mec. 68 (1752). Palmstedt Resedagb. 102 (c. 1780).
-TARM. (kalv- 17301891. kalve- 1664) i sht slakt. Verelius Gothr. 37 (1664). WoJ (1891).
-TOMT. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = -TÄPPA. Dybeck Runa 1842—43, 3: 2. Landsm. XVIII. 9: 8 (1890).
-TRÄCK. (kalv- c. 16451758. kalva- c. 1645. kalve- 1727) IErici Colerus 1: 344 (c. 1645). Salander Gårdzf. 107 (1727).
-TUNGA. i sht slakt. o. kok. Schartau FrKock. 104 (1825). Glaserade kalftungor. Hagdahl Kok. 499 (1879).
-TÄPPA, r. l. f. landt. för kalv(ar) inhägnat mindre område med naturlig betesmark, liten kalvhage. Broman Glys. 1: 196 (1726). Intaget östan bohlet på gatan och utmarken en liten Kalf Täppa. VDAkt. 1760, nr 262. Arrhenius Jordbr. 2: 27 (1860).
-UPPFÖDNING~020. landt. Juhlin-Dannfelt (1886).
-VACCIN. med. från kalvar (l. vuxna nötkreatur) erhållen vaccin mot smittkoppor. Palmberg Hels. 883 (1889). All vaccination i Sverige sker numer .. endast med kontrollerad kalv-vaccin. Söderström LäkKvacksalv. 105 (1926).
-ÖGA.
1) en kalvs öga. Wikforss 1: 894 (1804). Mjölk, som varit blå som ett kalvöga och smakat rena källvattnet. Siwertz Dun 278 (1922). särsk. [jfr motsv. anv. av t. kalbsauge] bildl., i pl., om stora, blå o. glosiga, trohjärtade l. enfaldiga människoögon. Hans vänliga kalvögon stodo på språng en bit utanför huvudet. SvD(A) 1924, nr 115, s. 7. Östergren (1929). Med trofasta kalvögon. Martinson Kap 52 (1933).
2) (†) bag. ett slags småbröd garnerat med ett syltat körsbär i midten; anträffat bl. i pl. AHB 92: 83 (1876).
3) [jfr anm. sp. 206] (†) örten Caltha palustris Lin., kabbelek; jfr -LEKA, -LÖK, KALVE-BLOMMA. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Tillandz A 7 b (1683).
-ÖRA.
1) öra hos l. av kalv (i sht förr med användning inom kokkonsten till särskilda rätter). Färserade Kalföron. Schartau FrKock. 104 (1825). Kalföron med tryffel. Hagdahl Kok. 502 (1879).
2) (†) i pl.: anrättning bestående av med ett slags kalvfärs belagda vetebrödsskivor som stekts i smör; jfr PARISER-SMÖRGÅS. Oec. 261 (1730). Warg 95 (1755). SvKock. 34 (1837).
B (†): KALVA-BLOD, -BÄNK, -FOT, -HUVUD, se A.
-KONA. tjänstekvinna åt vilken vården av kalvar är anförtrodd. GripshInvent. 1549.
-KVIGA, -KÄTTE, -KÖTT, -MÄRG, -TRÄCK, se A.
C (†): KALVE-BLOD, se A.
-BLOMMA, f. [jfr anm. sp. 206; jfr KO-BLOMMA ss. äldre benämning på växten i fråga] örten Caltha palustris Lin., kabbelek; jfr KALV-LEKA, -LÖK, -ÖGA 3. Schroderus Comenius 134 (1639; t. texten: die Kuhblum).
-BOG, -BRINGA, se A.
-BRÄSS, se KALVBRÄSS.
-BRÖST, -BÄNK, se A.
-DANS, se KALV- ssgr.
-DRICK, -DRICKA, -DRYCK, -FOT, -HAGE, -HJÄRNA, -HUD, -HUVUD, -KLÖV, -KÄRLEK, -KÄTTE, -KÖTT, -LEVER, -LORT, -LYCKA, -LÅR, -LÄDER, -LÖPE, -MAGE, -NJURE, -RAGU, -REVOR, -RUMPA, -RYGG, -RÄNTA, -SKALLE, se A.
-SKINN, se KALVSKINN.
-SPRÅNG, -STEK, se A.
-STUGA. kalvhus. VDAkt. 1682, Syneprot. nr 217.
(I 1 f) -SÅD. avkok på kalvkött (o. kalvben), kalvbuljong. BOlavi 69 a (1578).
-TARM, -TRÄCK, se A.
D (†): KALVS-FOT, se A.
Avledn.: KALVA, v., se d. o.
KALVAKTIG, adj. (†) till I 1: som tillhör l. är utmärkande för l. erinrar om en kalv(s).
a) dåraktig, enfaldig, dum; jfr KALV, sbst.1 I 1 h β. Möller (1745). Lindfors (1815).
b) lekfull, yster, ostyrig, självsvåldig; jfr KALV, sbst.1 I 1 h γ Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755). ÖoL (1852).
Avledn.: kalvaktighet, r. l. f. (†) Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755). Meurman (1846).
KALVIG, adj. till I 1.
1) (†) i kalv; jfr KALV, sbst.1 II. Rothof 88 (1762).
2) (tillf.) som tillhör l. är utmärkande för l. erinrar om en kalv(s).
a) enfaldig, dåraktig, dum; jfr KALV, sbst.1 I 1 h β. Fanns det ett verkligt vittne, så var det ju branog kalvigt av er att inte underrätta mig om detta. Högberg Frib. 88 (1910).
b) om rörelse: som påminner om en kalvs. Ju ängsligare .. (pojkarna på husförhöret) voro att bli uppmärksammade, desto mera kalviga och klumpiga blevo deras rörelser. Carlsson Dagsv. 50 (1927).
Spoiler title
Spoiler content