KVINT, sbst.2, r. l. m. l. f.; pl. -er (qui`nter Weste) (RP, Atterbom), äv. -or (AOxenstierna Bref 4: 486(1648)).
Etymologi
[jfr d. kvinter, pl.; av t. quinte, eg. bildl. anv. av KVINT, sbst.1 5, möjl. under påvärkan av finte (se FINT, sbst.)]
(†) knep, fint; ”konster”; ränker; undanflykter; spratt; vanl. i pl. RP 7: 26(1637). (Då) will jag intet sökia några quinter, uthan thesslikest underschriffua. HSH 40: 13(1655). Spela någon en qvint. Nordforss(1805). Atterbom LÖ 1: 264(1824).
