[ytterst av it. finta, förställning, låtsad stöt, till fingere, låtsa (jfr FINGERA)]
1) fäkt. vid fäktning förekommande konstgrepp avseende att bringa motståndaren att parera i förtid o. därigm blotta sig; låtsat utfall. Somblige giöra deras Finter med foten mer än med Klingan. Porath Pal. 1: D 1 a(1693). Efter en följd af lysande finter gjorde han ett utfall samt rispade upp Holmes högra arm. Samtiden 1871, s. 79. En vacker fint med floretten. Lidforss DQ 2: 219(1892).
2) (numera knappast br.) hippol. markerad (på gränsen till en sakta tryckning stående) dragning av en hästs tyglar. Blotta fint eller lystringskänningar. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69(1836).
3) knep, list, trick. Rudbeckius Luther Cat. 100(1667). De märkte, at detta allenast var en fint til at förblinda dem. Loenbom Stenbock 2: 59(1758). I enskilda fall kan man ändamålsenligt underlätta inpräglandet i minnet genom .. mnemotekniska finter. 2NF 18: 760(1912). — särsk. (†) i uttr. spela en fint o. d. VDAkt. 1737, nr 279. En skurk, som kanske spelt en fint. Scholander 2: 159(1866).
Ssgr: A: (3) FINT-RIK. (tillf.) fintlig, konstskicklig. (De) fintrikt / Fogade hop kupolen med bruk af sigtade phraser. MarkallsN 1: 25(1820). — (2) -ARRET. (numera knappast br.) ofullbordad ansats till halt. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 67(1836). —
