(ngt vard.) i uttr. ett kvitt, i nekande l. frågande l. villkorlig sats, betecknande ett mycket svagt ljud l. ngt annat som är det minsta tänkbara: (icke) ett muck l. knyst, (icke) det ringaste, (icke) ett dyft l. ett dugg. Aldrig ett qvitt har jag att svara. Jolin Kom. 44(1845). Hofmästarn .. hade aldrig ett qvitt till fisk med sej. Dens. Barnhusb. 18(1849). Om du säger ett qvitt till, så (osv.). Lipmanson Twain Saw. 10(1877). De bry sig inte ett qvitt om (ordningsreglerna). SD 1899, nr 606, s. 5.Faustman Upp 48(1924). jfr: Han sade ej så mycket som ”kvitt” åt henne en gång. WoL 1321(1889).
SAOB
