SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KVITT kvit4, äv. KVIVITT kvivit4, interj.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[jfr nor. kvitt, kvivitt; ljudhärmande bildning i anslutning till KVITTRA]
återgivande (vart särskilt ljud i) vissa småfåglars kvitter; äv. upprepat kvitt kvitt (äv. hopskrivet); äv. i substantivisk anv. Thomander 3: 464 (1826). Många dagar (i en törnskatas liv) gå utan ett kvitt. Gellerstedt Hult 16 (1906). Begrep du ej med titten, du, / betydelsen af kvitt, kvitt, kvitt. Fröding Eftersk. 1: 83 (1910). Jag vill stå och lyss / till en sparvs kvivitt. Ossiannilsson Hem. 38 (1915).
Spoiler title
Spoiler content