KVITTO kvit3ω2, n.; best. -t; pl. -n.
skriftligt (l. tryckt) intyg vari ngn erkänner sig hava mottagit ngt (i sht pänningar l. varor) som inbetalats l. levererats l. deponerats l. utlämnats, kvittens, mottagnings- l. betalningsbevis; jfr KVITTOBREV. Begära, taga, få, lämna, giva kvitto på ngt. De skole wijsa medh quitto heller kiöpe breeff att de samma iordh betalat hafwa. ÅngermDomb. 26/8 1646, fol. 28 (möjl. ssg quitto breeff). Serenius (1741). En gäldenär, som .. betalar sin skuld, och därpå undfår qvitto. Rydén Pontoppidan 415 (1766). Vid fånges emottagande bör Gevaldiger afgifva qvitto såväl derom som å fångens .. tillhörigheter. SFS 1865, nr 77, s. 2. Å skriftligt tjenstemeddelande, som sändes med bud, bör qvitto alltid begäras. TjReglArm. 1889, s. 85. Här är kvittot på min klocka, den pantsatte jag här om dagen. Roos Skepp 137 (1896). HandInd. 530 (1927). — jfr BANK-, DEPOSITIONS-, FRAKT-, FÖRNYELSE-, INTERIMS-, PANT-KVITTO m. fl. — särsk.
b) bildl. Det lyckliga leende, som glider öfver den döendes drag och som af de sörjande uppfattas som ett kvitto på den eviga glädjen. Bergman Dröm. 230 (1904). Se på hans (dvs. torparens) händer och se hur valkarne ligga som vackra / kvitton på ärlig id. Engström Glasög. 195 (1911).
-BOK; pl. -böcker. (Registratorn i rikskansliet) bör .. hålla en qwittobok wid Expeditionen, hwaruti de papper anteknas och qwitteras som blifwa utgifne. CivInstr. 384 (1719). VFl. 1912, s. 56. —
-DRAGNING. bankv. vid bankkliring använd metod att bland de valutor som överlämnas i kliringen äv. närsluta ett kvitto på fordran i den andra banken, vilket således går med i avräkningen för dagen. SvUppslB (1933).
