SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄCKLA ɟäk3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (i bet. 1) KÄCKEL ɟäk4el, r. l. f.; best. -n; pl. käcklar.
Ordformer
(käckla 1838. käckel 1925. kiäckel- 1646 (: kiäckelyxa))
Etymologi
[sv. dial. käckla, käckel; trol. sidoform till TÄXLA]
1) (i vissa trakter av Norrland, starkt bygdemålsfärgat) för urholkning använd tväryxa med halvcirkelformig ägg, urholkningsyxa, ”täxla”. Fornv. 1925, s. 69.
2) (i vissa trakter av Norrland, förr) för barktäkt användt redskap av renhorn. Læstadius 2Journ. 261 (1833).
Ssg: (1) KÄCKEL-YXA, r. l. f. (i vissa trakter av Norrland, starkt bygdemålsfärgat) NorrlS 14: 18 (1646).
Spoiler title
Spoiler content