SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄFSA ɟäf3sa2, v. -ade; äv. KÄFSAS ɟäf3-sas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE; jfr KÄFS.
Ordformer
(kef(f)sa 16511769. käfsa (-ff-) 1764 osv. kävsa c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. käfsa (i bet. 2); till roten i KÄBBLA, KÄFT]
Arvidi 53 (1651; i rimlista, utan angiven bet.).
1) (†) bita l. hugga efter ngn med käftarna. Schultze Ordb. 2117 (c. 1755).
2) (starkt vard., klandrande l. föraktligt) käbbla; äv. dep. Ekblad 141 (1764). Ständigt käta och träta, mala och gnaga, käfsa och käxa. VDAkt. 1781, nr 421. Östergren (1931; äv. dep.).
Särsk. förb.: KÄFSA EMOT10 04 l. MOT4. (starkt vard., klandrande l. föraktligt) käbbla emot. Weste (1807). Han käfsar emot alt hvad jag befaller. Dens. FörslSAOB (1823). Östergren (1931).
Spoiler title
Spoiler content