SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄFTA, sbst.2, r. l. f.; pl. -er (ÅgerupArk. Bouppt. 1753).
Etymologi
[sv. dial. käfta; till KÄFT]
Avledn.: KÄFTA, v.1 (kiä-) [sv. dial. käfta] (†) med avs. på lin o. d.: bråka (se BRÅKA, v. 2 a). Ditt Håår och slögdan din iag kiäfta will som Blår. Dahlstierna (SVS) 266 (c. 1696).
Spoiler title
Spoiler content