SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄFTA ɟäf3ta2, v.2 -ade; äv. KÄFTAS käf3tas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. käfta, käftas, motsv. d. kæfte, nor. kjefta, isl. kjapta; till KÄFT]
(starkt vard., klandrande l. föraktligt) käbbla, munhuggas; äv. övergående i bet.: prata, ”babbla”; äv. dep. Schultze Ordb. 2117 (c. 1755). Boivie SvSpr. 169 (1820; dep.). Hvad var det du käftade om vin? Strindberg SvÖ 2: 180 (1883). Tvär-gubben, med vilken han alltid brukade kivas och käftas. Modin HärjedOrtn. 68 (1911). Han var för god för att käfta med kvinnfolk. Aanrud Ber. 2: 229 (1915).
Särsk. förb.: KÄFTA EMOT10 04 l. MOT4. (starkt vard., klandrande l. föraktligt) käbbla emot; vara ”uppnosig” l. ”uppkäftig”. Slån i lorten, / Om han käftar mot. Bellman (BellmS) 1: 125 (c. 1772, 1790). Bergman FullF 14 (1920).
Spoiler title
Spoiler content