SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄGEL ɟä4gel, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -n; pl. käglar (Fahlgrén Boktr. 19 (1853) osv.), äv. kägler (Hasselquist Boktr. 148 (1905)).
Ordformer
(kegel 1654 (: Garmund Kegel)1909. kägel 1725 osv.)
Etymologi
[jfr d. kegle; av t. kegel (se KÄGLA, sbst.)]
boktr. typkroppens mått räknat efter bokstavens höjdriktning; äv. i överförd anv.: typstorlek. Alnander HistTypogr. 94 (1725). Större bokstäfver af samma form som de små ock gjutna på samma kägel som dessa. Landsm. II. 1: 55 (1885). Enevald Dahl OrdbBoksaml. 88 (1927). — jfr GARAMOND-, MITTEL-, PARAGON-, PETIT-, STIL-, TERTIA-KÄGEL.
Spoiler title
Spoiler content