[sv. dial. keka, tugga på ngt segt, oupphörligt arbeta med ngt m. m.; jfr nor. kika, kjeka, arbeta utan resultat m. m., shetl. kik, anstränga sig för att svälja ngt; besläktat med isl. keikia, böja bakåt. I sin nuvarande anv. har ordet utgått från huvudstadens slangspr., där riksspråkets ä-ljud o. e- ljud vanl. motsvaras av samma vokalljud o. där ordet sålunda lätt kunnat anslutas till KÄKE,vilken anslutning torde vara orsaken till att ä-formen undanträngt e-formen. — Jfr KÄK, sbst.1]
