publicerad: 1939
KÄKE ɟä3ke2, r. l. m., l. KÄK ɟä4k, sbst.2, r. l. m. l. f. ((†) n. Dahlman Reddej. 90 (1743), PH 6: 4411 (1756)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar.
Ordformer
(ke(e)k 1712—1865. keke 1769—1865. kieke- 1642 (: Kiekebold). kiäck- 1711 (: Kiäckremmen). käk c. 1755 osv. käke 1807 osv. käken, sg. best. 1671 osv.)
Etymologi
[fsv. kæke, sv. dial. kjåk, motsv. ä. dan. kiæge, d. dial. kjæg, nor. kjake; av ett germ. kekan- resp. kekō, besläktat med mnt. keke, f., tandkött, gälar; av ovisst urspr. — Jfr KÄKLA]
1) hos människan o. andra ryggradsdjur: vartdera av de två till födans fasthållande, sönderstyckande l. krossande använda organ (”överkäke” o. ”underkäke”) som (bestående av ben o. därpå sittande mjuka delar) begränsa munhålan upptill o. nedtill o. av vilka det undre är rörligt medelst en led; jfr KÄFT 1. Swedberg Ordab. (1722). Retzius Djurr. 117 (1772). En fullvext menniska har 32 tänder, nemligen 16 i hvardera käken. Berlin Lsb. 3 (1852). Äfven jag har varit ung! sade Gammelgäddan och smälde med käkarna. Forsslund Djur 171 (1900). (Hunden) gnällde till och morrade med uppspärrade käkar. Hirn Sharp Synd. 98 (1915). Werin Brontë Blåst 374 (1927). — jfr BAK-, GÄDD-, HORN-, NÄV-, UNDER-, ÖVER-KÄKE l. -KÄK m. fl. — särsk.
a) i inskränktare anv.: underkäke; särsk. (vard.) i uttr. tappa käken, av ålderdomssvaghet l. stark förvåning låta underkäken falla ner så att munnen står öppen, ”tappa hakan”. Geten .. hafver 2 hängande spenar vnder kiäket. Dahlman Reddej. 90 (1743). Ansiktet var .. som vanligt i Amerika .. regelbundet, men .. med starkare käk. Hallström Händ. 40 (1927). Hellström Malmros 326 (1931).
b) zool. i utvidgad anv., benämning på annat organ med samma funktion, särsk. hos insekter o. lägre djur. Linné Gothl. 254 (1745). Käkarne (maxillæ) (hos insekterna) äro 4: två öfverkäkar och två underkäkar. Dahlbom Insekt. Inl. IX (1837). Rendahl Brehm 20: 21 (1931).
c) i överförd anv., om djur med på visst sätt beskaffade käkar (jfr äv. b); ss. senare led i ssgr; jfr FAST-, SVALG-KÄKAR.
2) tekn. i överförd anv., om redskapsdel som till funktion (i allm. gripande, fasthållande, sönderhackande l. -klippande, krossande o. d.) erinrar om en käke, käft (se d. o. 2). JernkA 1830, s. 415 (på klippjärnssax). SFS 1847, nr 32, s. 32 (på skruvstäd). Nippeltänger .. med härdade käkar. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 96. 2NF 33: 74 (1921; på stenkross). På översidan (av kulsprutans slutstycke) märkas baktill två käkar med lager för den inre länken. KulsprI 1923, s. 46. — jfr SAX-, TUGGAR-KÄK. — särsk. [jfr nor. kjeft i motsv. anv.] (†) på yxa: ägg. Risingh LandB 43 (1671).
3) (numera bl. tillf.) kind; jfr KÄFT 3. Keek .. (dvs.) kinn eller kinbeen. Spegel 614 (1712). I detsamma uppenbarade sig (den förnärmade jungfru) Rika, rödfläckad om käkarna. Ullman FlickÄra 56 (1909).
Ssgr (i allm. till 1): A: KÄK-APPARAT. i sht anat. sammanfattande benämning på båda käkarna o. därtill hörande ledförbindelse. SkandFisk. 50 (1837). —
(jfr 1) -BEN. i sht anat. vart särskilt av de ben som bilda käkarna; ofta i inskränktare anv.: underkäksben. Knöppel Mannsschol. 25 (1741). Hylin Munn. 2: 226 (1933).
-BÅGE.
1) (i fackspr., mindre br.) om den båge som en käke bildar; äv.: underkäksvinkel; äv. (tillf.) om den del av kinden som sitter på underkäksvinkeln. Marklin Illiger 132 (1818). BiblHäls. 2: 7 (1881). Svarta tunna kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne. Strindberg Skärk. 125 (1888).
(1 b) -FJÄRIL. zool. i sht i pl.: grupp av småfjärilar med väl utvecklade mandibler; äv. i sg., om individ av denna grupp. 2NF (1911). —
(1 b) -FOT. zool. om med tuggorgan försedda extremiteter hos kräftdjur. Thorell Zool. 2: 380 (1865). —
(1 a) -GROP. veter. hos häst (boskapsdjur): försänkning på undersidan av huvudet mellan underkäkens båda grenar, strupgång. Florman HästKänned. 81 (1794). —
(1 a) -HALS. veter. jfr HALS 6 d. Käkhalsen (på hästens underkäk) .. begynner baktil vid käkvinkeln. KrigVAH 1829, s. 37. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 9 (1836). —
-HALVA, r. l. f. i sht anat. jfr HALVA, sbst. 1. En hörntand i varje käkhalva. Thorell Zool. 2: 99 (1861). —
-HÅLA, r. l. f. anat. om de slemhinneklädda håligheter som finnas i överkäksbenet. Tholander Ordl. (c. 1875).
(1 b) -IGEL. zool. igel av gruppen Gnathobdellidæ, vars arter kännetecknas därav att svalget är utrustat med (vanl. tre) fint tandade plattor som användas ss. käkar. Uppl. 1: 150 (1902). Hanström MännParasit. 135 (1933). —
(1 a) -LED, r. l. m. i sht anat. led som förbinder underkäken med tinningbenet. Wretlind Läk. 2: 11 (1894). —
(1 a) -LÄNK. (†) ridk. kindkedja. Florman HästKänned. 81 (1794). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 19 (1836). —
(3) -PÅSE. zool. i kinderna hos vissa däggdjur förekommande hålighet vari födoämnen förvaras l. transporteras, kindpåse. Dalman ÅrsbVetA 1827, s. 20. De vanliga hamstrarna .. lägga upp vinterförrråd, som de bära ihop med tillhjälp af sina rymliga käkpåsar. FoFl. 1920, s. 69. —
(1 a) -REM. ridk. till huvudlaget hörande, i allm. i dess nackstycke fäst rem som spännes om hästens underkäke. GenMRulla 3/10 1711. —
(1 a) -SLAG. sport. slag (särsk. vid boxning) mot motståndarens underkäke. Upsala(A) 1928, nr 3, s. 1. —
(1 a) -SNÖRE. sjömil. snöre avsett att fastsättas vid huvudbonad för att, anbragt under hakan, fasthålla huvudbonaden. TLev. 1902, nr 33, s. 2. —
(1 a) -SPOTTKÖRTEL~020. anat. spottkörtel liggande innanför underkäksvinkeln. Lundell (1893). Wretlind Läk. 4: 12 (1896). —
-STYCKE. särsk. (†) ridk. i huvudlag, om de två remmar som gå ned längs käkarnas sidor o. vari betslet spännes, sidostycke. KrigVAH 1829, s. 169. Spak HbFältartill. 20 (1873). —
-TAND. zool. tand fäst i käke; i sht i pl.; motsatt: gom-, hudtand. Marklin Illiger 147 (1818). Nilsson Fauna 4: X (1855). —
-VIK. [efter nylat. sinus maxillaris] (†) den överst i överkäkbenet befintliga käkhålan. Florman Anat. 1: 151 (1823). Dens. Hushållsdj. 91 (1834). —
(1 a) -VINKEL.
B (†): KÄKE-BAND, se A. —
Avledn.: -KÄKAD, p. adj. till 1: försedd med så l. så beskaffad käke; ss. senare led i ssgr; jfr FAST-KÄKAD. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content