KÄMLING ɟäm3liŋ2 l. käm3-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. kæmling; av t. kämmling, till kämmeln, kamma (ull), till kamm (se KAM, sbst.2)]
(i fackspr.) av sämre, kortare ull (l. tågor) bestående avfall som uppkommer vid avskiljandet av den längre ullen (resp. de längre, finare tågorna av lin o. hampa) gm kamning. Salander Gårdsf. 152 (1758). 2NF 33: 547 (1922).
