publicerad: 1939
KÄMSA ɟäm3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr fsv. kämsa? (anträffat bl. i pl. kämser); eg. vbalsbst. till KÄMSA, v.; jfr KÄMMA, sbst., KÄMSLA]
(i folkligt spr. i vissa trakter) = KÄMMA, sbst. Serenius EngÅkerm. 52 (1727). LBÄ 44—50: 275 (1801). Cannelin (1921). — jfr HÖ-KÄMSA.
Spoiler title
Spoiler content