SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄRV ɟær4v, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(kärv (-f, kiärf, kjärf, kerf, kierf) 1706 osv. tierf, tiärf(f) (tj-) c. 16451798)
Etymologi
[jfr isl. þiarfr, fadd, osyrad, nor. tjerv, smaklös, osaltad, fsax. thervi, fht. derp (-b-), osyrad, fadd, t. dial. derb, torr, mager, feng. þeorf, osyrad, färsk; rotbesläktat med isl. stiarfi, stelkramp, t. sterben, dö (se STÄRBHUS), ävensom lat. torpere, vara stel, känslolös (se TORPED), ry. terpkij, kärv, sur]
A. stel, styv.
1) (i fackspr.) stel, styv; hård; icke smidig (på grund av bristande inre kohesion l. bristande täthet); svår att bearbeta l. behandla; som har svag inre kohesion; förr äv. i överförd anv. om brukning l. behandling. Gräsväxt och bete .. af gröfre och kärfvare slag. Broocman Hush. 3: 1 (1736). Örjord är stundom .. hård och ovillig, hafver då tillika et svårt och kärft bruk. Salander Gårdsf. 161 (1758). Lundberg Lok. 211 (1902; om smörjolja). Ett plagg, som .. är kärft af stärkelse. Tenow Solidar 2: 43 (1906). En mycket stenig och .. ”kärv” (betong-)massa, som arbetaren snart nog tröttnar på att behandla i formen. TT 1927, Allm. s. 140. — särsk. hippol. om hästmun: stel, hård; äv. om häst med dylik mun. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836). Därs. II. 1: 12.
B. ofruktbar, karg; torftig.
2) (numera föga br.) om jord(art), åker, hemman o. d.: (hård l. torr o.) ofruktbar, steril, karg, mager. Then som wil weta om hans Åker är tiärff eller feet, han (osv.). IErici Colerus 1: 92 (c. 1645). Till åcker är ther eij annatt, ähn tiärfwe bränne sanden. GullbgDomb. 17/10 1648. Den kärfva, myllfattiga jorden från kringliggande höjdsluttningar. SLorS 6: 11 (1891). SD(L) 1900, nr 530, s. 1.
3) om trakt, landsdel, natur o. d.: torftig, karg; numera bl. (i vitter stil) med bibetydelse av: ödslig, dyster, trist, hård. Det som skönt och fruchtbart warit, (har) blifwit kärft och ofruchtsamt. Hiärne 2Anl. 357 (1706). En kärf, vild och stenbunden trakt. Benzon Alarcon 8 (1899). Hedens en och bergets fur / barskt välkomna till en manligt kärv natur. Ossiannilsson Ork. 44 (1907). Den magra och kärva inlandsbygden (i Blekinge). TurÅ 1925, s. 15.
4) (mera tillf.) om förhållanden, måltid o. d.: torftig, knapp. Här intogo vi .. en temligen kärf och substanslös qvällsvard. Atterbom Minn. 398 (1818). Vårt jordbruk har det kärvt på många sätt för närvarande, och krisens verkningar göra sig märkbara i ökat antal tvångsförsäljningar. SvD(A) 1932, nr 251, s. 3.
C. sträv, skarp o. d.
5) vars yta kännes sträv l. skarp l. trög. Dalin (1852). Hon gned de kärfva arbetshänderna mot hvarandra. Kuylenstierna-Wenster Ber. 56 (1898). SvD(A) 1935, nr 168, s. 20. — särsk. (†) om mineral, bärgart o. d. Torr och kierf järnmalm. Bromell Berg. 93 (1730). VetAH 1745, s. 135 (om viss skiffer). Torr Qvartz .. Är nog spröd, ser torr och tjärf ut; kan ock kännas nog torr. Wallerius Min. 102 (1747).
6) (i sht i fackspr.) i fråga om friktionsmotstånd (hos ena l. båda beröringsytorna): som hindrar en lätt glidning l. vållar trög gång l. ”tar emot”; äv.: som icke glider lätt, som går trögt. (Fiolstråke) med tagel, som genom kolofonium göres kärft. UB 2: 511 (1873). Rostiga och ojemna bulthål kunna äfven bidraga att göra låsgången ”kärf”. EldhandvSkjutsk. 2: 49 (1886). De rostiga beslagen (voro) mycket kärfva, så att släden gick olidligt tungt. Antarctic 2: 198 (1904). Hundarna (blevo) på grund av det kärva föret .. alldeles uttröttade. Bergman Kamtch. 220 (1923). PåSkid. 1928, s. 361. — särsk. (†) i allmännare anv., i uttr. ngt går kärvt, ngt går trögt l. med svårighet. Törneros Bref 2: 74 (1826; om brevskrivning). Kolningen .. går trögt och kärft. Svedelius Koln. 146 (1872).
7) som för smaken kännes mer l. mindre sammandragande, sträv; stundom närmande sig l. övergående i bet.: amper, frän, bitter, besk, ”krisk”; förr äv. om dunst l. doft: skarp. Lind (1749). Skogsäpplen äro kärfva i smaken. Weste FörslSAOB (1823). Rehn-osten är .. mycket stark och nästan kärf att äta. Læstadius 1Journ. 434 (1831). Kärf är blomstrens fläckt. Tranér Anakr. 221 (1833). Ett .. kärft vin. Löwegren Hippokr. 2: 253 (1910).
8) som för hörseln är sträv l. skarp, som har en hård klang. Hård och kjärf röst. Alm- (Sthm) 1758, s. 35. Harmoniken (i Rameaus operor) är stundom ytterst kärf och hård. Wegelius MusH 202 (1892). ST(A) 1920, nr 224, s. 5 (i bild).
D. bildl.: sträv, skarp, sträng, hård, torr o. d.
9) om person l. (i vitter stil) om ngt ss. person uppfattat: kylig o. snäv, torr o. avmätt, utan hänsyn, rakt på sak, osentimental; ofta övergående i bet.: frånstötande, frän, butter, tvär, sträng, barsk. Wallenberg (SVS) 1: 50 (c. 1765). Jag har för nöjsamt värf / Att finna Er så tvär och kärf. Envallsson Bob. 21 (1788). Hösten står kärf och mörk, / Ack, der nyss sommarn log. Östergren Dikt. 10 (1871). Konungen var .. kärf och vresig emot honom. Bååth EgilS 180 (1883). Den kärve och karlaktige Vitalis. SvD(A) 14/2 1926, Söndagsbil. s. 6. — särsk. i utvidgad l. överförd anv.; särsk.
a) om ansiktsuttryck, uppsyn, miner o. d.: sträng, hård, bister. Han satt .. kärf i synen. Atterbom 2: 17 (1827). En kärf eller hånfull min. Ternstedt Fénelon Vish. 123 (1877). SvD(A) 1930, nr 209, s. 5 (i bild).
b) om lynne, sinne(lag), sinnesstämning, uppfattning o. d., förr äv. förstånd: kall (o. kritisk), ”nykter”, torr (o. saklig); osentimental, hård, sträng; stundom om sätt l. beteende: avmätt, frånstötande. Din fägring fästade mit val, / Ditt kärfva vett min låga svalar. Lenngren (SVS) 1: 403 (1791). Ett kärft sätt att vara. Weste FörslSAOB (1823). Almqvist Mål. 83 (1840; om lynne). Ett visst behag, som aftvang till och med den kärfvaste trumpenhet .. ett godkännande löje. Wennerberg 2: xxxxiii (1882). Kärv humor. HågkLivsintr. 8: 74 (1927). SvD(A) 1934, nr 179, s. 7.
c) om yttrande l. hälsning l. tal l. språk l. (konst)stil l. byggnad o. d.: som präglas av kyla o. skärpa, torr o. knapp; utan utsmyckning, osminkad, enkel o. allvarlig; oslipad; korthuggen, avmätt, sträv. Holmberg 2: 746 (1795). Kanske finner man det hela (dvs. ett tal av Atterbom) för kärft och för litet oratoriskt. 3SAH 37: 222 (1845). Från den äldre unggotiska anläggningen kvarstå (på domkyrkan i Chartres) blott de båda märkliga, kärfva västtornen. Hahr ArkitH 252 (1902). Stilen är konstlös, nästan kärf. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 12 (1916). En militäriskt kärv morgonhälsning. Hasselblatt Mann Trist. 223 (1918). En kärv och hårdför poesi. Blomberg Vallf. 47 (1926). Han besvarade kärvt men lugnt alla frågor. Hallström Händ. 91 (1927). Språket var kort och kärvt men icke ovänligt. Johansson SmedBrukspatr. 170 (1933).
d) om egenskap o. d.: hård, sträng, omutlig, obeveklig; hänsynslös. Den kärfva trohet pligten föreskrifver. Crusenstolpe Tess. 1: 123 (1847). En kärv, osentimental rättrådighet. Essén Eur. 217 (1926). Den karolinska tidens fromhet var kärv och sträv. SvD(A) 1935, nr 181, s. 7.
10) (i vitter stil) om vind, årstid o. d.: skarp, sträng, kylig. Ekelund InCand. 65 (1905; om vind). Våra kärfva vintrar. PT 1912, nr 181 A, s. 2. Nattviolens ånga och mårans / andas den kärva natten ljum. Karlfeldt FlBell. 61 (1918).
11) (i vitter stil) om tid, levnadsförhållanden, levnadsregler o. d.: som är l. kännes svår l. hård l. besvärlig l. bitter; hård; dyster, glädjetom. Wallin Vitt. 2: 47 (c. 1805). För mig torde Julhelgden visst blifva något kärf. Stenhammar Riksd. 1: 181 (1834). Garnisonslifvet i Dalmatien var honom .. för kärft. NordT 1885, s. 535. Den gamle kejsarens (dvs. Tiberius') kärva ensamhet under de sista tio åren av hans liv. Munthe SMich. 430 (1930). Kärva pliktbud. GHT 1934, nr 293, s. 20.
12) (numera knappast br.) om (ämne för) avhandling o. d., förr äv. om sammankomst: som saknar behag l. intresse, intresselös, onjutbar, torr, tråkig. Rosenstein 3: 398 (1789). Ett skelett af kärfva facta. Crusenstolpe 1720 73 (1837). Banketten, mycket trefligare, naturligtvis, än ett kärft Plenum. Dens. Ställn. 11: 21 (1845). Det snillrika framställningssätt, med hvilket Agardh förstått att göra äfven de kärfvaste delar af statsekonomien läsbara. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: IV (1859). Kärfva afhandlingar. 3SAH 2: 355 (1887).
Ssg: (2) KÄRV-ÅKER. (†) ofruktbar åker. Spegel 215 (1712).
Avledn.: KÄRVA, v.1
1) (†) till 2, med avs. på jord, åker o. d.: göra mager, suga ut. IErici Colerus 1: 106 (c. 1645). Salander Gårdzf. 90 (1727). jfr UT-KÄRVA.
2) (i fackspr.) till 5: om maskin, motor o. d.: bliva kärv. Efter halva (motorcykel)-loppet kärvade hans motor. SvD(B) 1928, nr 283, s. 11.
KÄRVHET, r. l. f. särsk.
1) (i fackspr.) till 1. VetAH 1741, s. 252 (1733; i fråga om lera). särsk. hippol. i fråga om häst: stelhet i munnen. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836).
2) (i sht i fackspr.) till 6. Vid -10° .. har snöns kärvhet försvunnit. PåSkid. 1928, s. 361.
3) till 7. Serenius (1734; under brackish).
4) till 9. HTSkån. 4: 64 (1788).
5) (i vitter stil) till 11. Jungfrulifvets kärfhet. Crusenstolpe Mor. 1: 234 (1840).
6) (numera knappast br.) till 12. UVTF 26: 23 (1880).
Spoiler title
Spoiler content