SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄX ɟäk4s, sbst.5, n.; best. -et.
Ordformer
(käks (käcks) c. 17551856. käx (kex) 1722 osv.)
Etymologi
[sv. dial. käks; vbalsbst. till KÄXA, v.2]
1) (ngt klandrande l. föraktligt) käxande, kält; förr äv.: knorrande, knot. (Sv.) kex .. (lat.) murmur. Swedberg Ordab. (1722). Mamma och Skarpmesser pina ihjel mig med sitt innerliga kex. Wetterbergh Penning. 206 (1847). Faustman GiftKv. 36 (1926).
2) (†) om hunds skällande. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739). jfr HUND-KÄX, sbst.3
Spoiler title
Spoiler content