SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄXA ɟäk3sa2, v.2 -ade ((†) ipf. -te Lind (1749)). vbalsbst. -ANDE; jfr KÄX, sbst.5
Ordformer
(käks- (kiäks-) 1728—1834. käx- (kex-) 1681 osv.)
Etymologi
[sv. dial. käksa, med munnen nappa l. hugga efter ngn l. ngt (om hund o. d.), i trätosam ton alltid upprepa detsamma, nor. kjeksa, snappa efter, kjaksa, tugga med möda o. osäkert; avledn. av sv. dial. käka, tala emot, gräla, motsv. nor. kjaka, kivas, träta; till stammen i KÄKE]
1) (†) om djur (i sht hund): med munnen snappa l. hugga efter; nafsa l. hugga (ngn i benet o. d.). Lind (1738). (Sv.) Hunden käxte mig i benet, (t.) der Hund schnappte mir in das Bein. Dens. (1749).
2) (ngt klandrande l. föraktligt) kälta, ”tjata”; gnata, ständigt smågräla (på ngn l. ngt). Käxa och träta. Verelius 266 (1681). Hela vägen hem käxade han om den lilla hästen. DN(A) 1928, nr 351, s. 8. Alltid skall det klankas och käxas i detta olycksfödda land. GHT 1935, nr 234, s. 9.
Särsk. förb.: KÄXA EMOT10 04 l. MOT4. (ngt klandrande l. föraktligt) till 2: käbbla l. ”käfta” emot (ngn). Lundberg Paulson Erasmus 92 (1728). ÖoL (1852).
Ssg: (2) KÄX-KÄRING. (†) eg.: käxande käring; anträffat bl. i oeg. l. bildl. anv. Stenhammar Riksd. 1: 72 (1834; om man). Hultin VSkr. 224 (1867; om Sverge).
Avledn.: KÄXIG, adj. (numera föga br.) till 2: ”tjatig”, gnatig. (Han) är bra ordgrälig och käxig. Bremer Brev 1: 176 (1832). Johanson SpeglL 270 (1926). Östergren (1931).
Spoiler title
Spoiler content