KÖPMANSSKAP l. KÖPMANSKAP ɟø3p-mans~ska2p resp. -man~, äv. ɟöp3-, r. l. m. (RA I. 1: 642(1559) osv.) l. (i bet. 1 alltid) n. (Lagerström Tart. 20(1730; i bet. 2) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. (i bet. 1, 3) -er, ss. n. äv. =.
[fsv. köpmanskaper (i bet. 2); jfr d. købmandskab, mnt. kōpmanschup, t. kaufmannschaft; till KÖPMAN]
1) (mera tillf.) sammanfattning(en) av köpmännen på en ort, i en stad l. ett land o. d., köpmanskår(en). Weste FörslSAOB(1823). Ovilja har gripit vida kretsar af köpmanskapet, som se sig kränkta i sin ära. GHT 1897, nr 13, s. 2.
2) (numera mindre br., ngt arkaiserande) köpenskap, affärsrörelse, handel; äv. bildl.; äv. i uttr. driva, förr äv. bruka köpmansskap. G1R 11: 261(1537). RA I. 2: 245(1568: bruke köpmandzskap). Presterne skole .. icke drifwa någon Köpmanskap. Schroderus Os. III. 1: 62(1635). Leopold 5: 308(c. 1804; bildl.). Hvarhelst han dragit fram, hade han haft fiolen till hjälp vid köpmansskapet. Lagerlöf Herrg. 26(1899). Munthe SMich. 248(1930).
3) (†) koll., i sg. o. pl.: handelsvaror, handelsartiklar. SvTr. 4: 155(1534). Siden eller Silkestyg, Kläde, Fris, Spetzar, allehanda grant Linne, Specerie och andre sådane Köpmansskaper. Bergv. 1: 831(1720).
