LABB lab4, sbst.2, äv. LABBE lab3e2, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(labb 1762 osv. labbe c. 1730—1936. labbar, pl. c. 1730 osv.)
Etymologi
[jfr t. labbe (sannol. lån från sv.; jfr Berghaus SprachschatzSassen. 2: 299 (1883)); sannol. till sv. dial. labba, gå tungt o. ovigt (se LABBA, v.2)]
zool. art l. individ av det till måsfåglarna hörande släktet Stercorarius Briss.; särsk. om arten Stercorarius parasiticus Lin., spetsstjärtad labb. Bredstjärtad labb, Stercorarius pomarinus Vieill.; jfr ELOF, GEUT, SVARTLASSE. Broman Glys. 3: 305 (c. 1730). Då (måsen) .. jagas af labben, måste han antingen genom fram- eller bakporten lemna ifrån sig sitt rof till den andras föda. IJBiberg (1750) hos Linné Skr. 2: 43. FoFl. 1923, s. 235. — jfr FJÄLL-, STOR-LABB.
Ssgr (zool.): A: LABB-HIR, m. l. r.; pl. -ar. [ljudhärmande] (†) äldre folklig benämning på labben. (Labbarnas) liud är, när the jaga efter Trutar och Måsar .. hjr, hjr; therföre kallas the Hirar, Labb-hjrar. Broman Glys. 3: 306 (c. 1730). —
B (†): LABBE-SLÄKTE(T), se A.
