[jfr t. laicus, eng. laic; av mlat. laicus, profan, oinvigd, lekman, av gr. λαικός, adj. o. sbst., hörande till folket, profan, oinvigd (i motsats till prästen), lekman, avledn. av λαός, folk. — Jfr LAJ-,LEKMAN]
eg. i fråga om katolska förh., om (manlig) medlem av kyrkan som icke tillhör prästerskapet; äv. (i sht i skriftspr.): person som icke idkat (bokliga) studier (eg. i o. för prästvigning); person som icke är fackman (på ett visst område), icke sakkunnig, lekman. Ingen laic insläpptes (i sixtinska kapellet) utan billett. Tersmeden Mem. 2: 250(1736). Så mycket jag, såsom Laicus, kunde dömma, tycktes .. (förråden på Sveaborg) vara i vacker ordning. Porthan BrCalonius 286(1796). Såväl fackmän som laici skola med samma intresse ta del därav (dvs. av ett geografiskt värk). SvD(A) 1926, nr 349, s. 11.
Avledn.: LAICISERA, v., -ing. [efter fr. laïciser] (i sht i fråga om franska förh.) med avs. på (offentliga) institutioner o. d.: överflytta (ngt) från kyrklig till världslig myndighet, sekularisera. Skolan (i Guise) är laiciserad. Strindberg TrOtr. 2: 174(1885, 1890). I Frankrike, där sjukskötseln alt mer ”laiciserats”. Lundin NSthm 577(1889). Cederström Ströft. 68(1915).
