SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
LANDERI lan1deri4 l. LÄNDERI län1deri4, n.; best. -et, äv. -t; pl. -er ((†) -en Regnér).
Ordformer
(förr äv. skrivet -ie, -ij. land- 1648 osv. länd- 1734 osv.)
Etymologi
[jfr d. landeri; efter t. länderei, avledn. till land (se LAND)]
jordegendom, jordagods, jord; landtgods, landtgård; företrädesvis (o. numera bl.) om (ståndsmässigt bebyggd) jordbruksfastighet vars ägor höra till en stads (särsk. Göteborgs) donationsjordar. (Magistraten i Gbg klagar, att landshövdingen) Tager stadzens landerie medh våld undan staden. RP 12: 273 (1648). Yngve Frey .. anslog vissa länderien i Riket, under namn af Upsala-Öde, till hofstatens och offrens underhåll. Regnér Begr. 184 (1803). Landeriet Annelund å Borås stads grund. SmålAlleh. 1883, nr 152, s. 1. Lorensberg, landeri och utvärdshus vid Göteborg. 2NF 16: 1109 (1912). — särsk. (†) i allmännare anv., närmande sig bet.: jordområde, landområde. På ouppodlade länderier anlade .. (G. I) afvelsgårdar. 2SAH 21: 194 (1841). Svedelius Statsk. 2: 257 (1868).
Ssgr: LANDERI- l. LÄNDERI-ARRENDE-MEDEL, pl. arrendemedel som utgå(tt) av ett landeri. BtRiksdP 1890, I. 1: nr 25, s. 5.
-PÄNNINGAR, pl. (numera bl. tillf.) = -ARRENDE-MEDEL. 2RARP 2: 297 (1723).
Spoiler title
Spoiler content