LANDSBYGD lan3ds~byg2d l. lan3s~, äv. (i sht i södra Sv.) 4~1, r. l. f.; best. -en; pl. (numera bl. mera tillf.) -er.
Ordformer
(land- 1787—1811. lands- (-dz-) 1524 osv. landt- 1777—1898. lans- 1579)
Etymologi
[fsv. lands bygdh; jfr nor. landsbygd; av LAND (i bet. 4) o. BYGD].
1) område l. bygd som icke har stadsmässig bebyggelse; motsatt: stad.
a) i sg. (vanl. best.), ss. sammanfattande beteckning för de delar av ett land l. en landsdel som icke ha stadsmässig bebyggelse. G1R 1: 242 (1524). Thå twå vthaff (lärjungarna) .. wandradhe vth ååt landzbygden. Mark. 16: 12 (NT 1526). Wåre trogne Vndersåter, så wäl j Städerne som på Landzbygden. AntecknSaml. 238 (1612). Så väl städerna som landsbygden ega en ordnad municipalstyrelse. Thomée IllSv. 30 (1866). I våra dagar utgör Hallands läns landsbygd 2,916 förmedlade mantal. Höjer Sv. 2: 796 (1878). Ingen slår sig ned på landsbygden utan att hava särskild anledning därtill. Herlitz Stadsförv. 1830 55 (1924).
b) (†) i pl. (vanl. best.) med koll. bet. Nyttan att ställa landsbygdernas invånare i Sverige under en utvidgad municipalstyrelse. Järta 2: 243 (1823). SLorS 7: 52 (1892).
c) (numera bl. mera tillf.) med individuell bet., om viss bygd l. trakt. Där lärer Frun komma åkandes uti en skön Vagn, til den Landsbygden hvarest han (dvs. hennes make) är hemma. Lagerström Tart. 36 (1730). Låt oss .. antaga en ifrån närmaste köpstad 6 mil belägen landtbygd. Chydenius 324 (1777). 3SAH 6: 419 (1891).
2) (†) odlad bygd o. d.; motsatt: obygd, fjällmark, skärgård o. d. UpplDomb. 2: 79 (1579). När iagh (ss. prästman) måste reesa opp och neer emellan lappmarcken och landzbygden. HFinLappm. 2: 74 (c. 1680). HSH 40: 360 (1752).
Ssgr (till 1): LANDSBYGDS-BEFOLKNING. —
-SAMHÄLLE~020. —
-SOCKEN.
