LANDSFLYKT lan3ds~flyk2t l. lan3s~, äv. (i sht i södra Sv.) 4~1, r. l. f.; best. -en.
flykt från hemlandet; äv. (o. vanl.): förhållande(t) l. tillstånd(et) att nödgas vistas utomlands på grund av landsförvisning l. risk för straff l. förföljelse o. d., vistelse utomlands på grund av landsförvisning osv., exil; äv.: straff bestående i landsförvisning; äv. oeg., i fråga om en mer l. mindre frivillig vistelse utomlands. Gå, förr äv. träda i landsflykt. Driva, sända, skicka, förr äv. förvisa ngn i landsflykt. Leva i landsflykt. Döma ngn till, straffa ngn med landsflykt. Frivillig landsflykt. Esra 7: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: landsförvisning). Schmedeman Just. 326 (1662: förwijsas i Landzflycht). Hvar som i ondt upsåt .. sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet, eller kommer thermed almänt buller och oväsende åstad; miste lifvet, eller straffes med landsflycht. MB 6: 5 (Lag 1734). Frithiof går i landsflykt. Tegnér (WB) 5: 102 (1825; rubrik). NVexjöBl. 1847, nr 6, s. 1 (: träda i landsflykt). Landsflykt eller förvisning från riket må ej vidare någon ådömas. BtRStP 1858, VII. 1: nr 76, s. 10. Det var under sin landsflykt, som Dante nedskrev sitt livs storverk: ”Komedien”. NoK 116: 108 (1933). — särsk. mer l. mindre bildl. Dygd war i Landsflycht .., förjagat af Örlig. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651, 1668). Skärfläckans landsflykt (fr. Öland). FoFl. 1915, s. 58.
