[jfr dan. o. nor. landlig, t. ländlich; avledn. till LAND.Formen landt- beror på inflytande antingen direkt från t. l. från ssgr med LANDT- (se LANDssgr F)]
adj. till LAND 4:som härstammar l. kommer från l. förekommer l. brukas l. försiggår på l. står i samband med landet l. landsbygden; som är utmärkande för l. erinrar om (förhållandena på) landet l. landtborna; rustik, landsbygds-, landt-; numera företrädesvis med särskild tanke på de mera primitiva, naturliga, enkla o. lugna förhållandena på landet, ofta övergående i bet.: frisk, enkel o. naturlig, okonstlad, idyllisk. En landtlig byggnadsstil. Landtliga göromål, nöjen. En landtlig idyll. Leva i landtlig ro. Thorild 1: 139(c. 1785). Den landtliga kyrkan / stod hvitmenad i morgonens sken. Tegnér (WB) 3: 108(1820). Fågelqvittret i parken, .. surrandet af humlor och bin, i förening med kaprifoliehäckarnes dofter, allt hade någonting landtligt vackert och oskuldsfullt. Topelius Vint. II. 1: 461(1867, 1881). Då stadsförsamling jemväl omfattar landtlig befolkning, .. skall (osv.). SFS 1870, nr 8, s. 5. En söt och lantlig tös i skärrutig klänning. SvD(A) 1919, nr 292, s. 8. Sävliga dalur mätte trygga, långsamma, lantliga timmar. Siwertz Varuh. 90(1926). — särsk. mer l. mindre nedsättande, övergående i bet.: primitiv, bondsk, ohyfsad, oerfaren, enfaldig. En landtlig oskuld. Landtlig enfald. Vara landtligt klädd. Hans landtliga enfald och upriktighet bryter för starkt af mot hännes högfärd och fåfänga. Nordforss Aftonm. 9(1796). Jag har .. råkat några slägtingar, landtliga nog. Hjärne DagDrabbn. 164(i handl. fr. 1805). Städerna (på Alpernas sluttning i Frankrike) äro i allmänhet små och ofta ytterst landtliga. Torpson Eur. 1: 98(1895). Jag måste också vara i stad litet, säger onkel, för att inte bli så förfärligt lantlig. Stiernstedt Sneck. 138(1924).
Avledn.: LANDTLIGHET, r. l. f. Ödman VårD 2: 187(1888). Innan automobilen och biografen funnos, karakteriserades småstadslivet (i Amerika) av utpräglad lantlighet. Berg ModAmer. 9(1925).
