LANKA laŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. lanka; jfr d. lanke; avljudsbildning till LINKA, LUNKA]
(i vissa trakter) gå o. vagga med kroppen; lunka, linka; gå sakta; äv. mer l. mindre bildl. Schück (1854). Om jag (dvs. en kusk) fått (lära mig ett ordentligt yrke), så hade jag inte behöft gå här och lanka inte. Geijerstam Strömoln 50 (1883). Jag kan ännu se honom komma lankande på kyrkstigen som en gåsbonde. Fogelqvist ResRot 147 (1926).
LANKA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. eg.: gå omkring med lunkande gång; linkande ströva omkring (hit o. dit). Bergman Lappk. 19 (1904; om en slagen hund).
