LARMOYANT lar1mωajaŋ4t l. -å-, l. -an4t, ngn gg -måj- l. -mωj- l. -moj-, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(larmogant 1854. larmoyant 1813 osv.)
Etymologi
[av fr. larmoyant, p. pr. av larmoyer, gråta, avledn. av larme, tår, av lat. lacrima, tår]
känslosam, sentimental, gråtmild; som lägger an på det känslosamma o. rörande; numera bl. (föga br.) i utvidgad anv.: som vittnar om l. utmärkes av dylik egenskap. Larmoyanta Kotzebusiska Dramer. JournLTh. 1813, nr 62, s. 4. (Aramintas körsven)föll till och med så djupt ur det skickliga, att han började bli larmoyant när han tog af sig hatten, och han ville fatta hennes hand. Almqvist AMay 80(1838). DN(A) 1933, nr 313, s. 6.
