SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LASSE las3e2, sbst.2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[biform till mansnamnet LARS]
manligt personnamn. — särsk. [jfr Hjelmqvist Förnamn 157 ff. (1903)] (vard. o. skämts.) i oeg. anv.; jfr BARFOTA-, SKJORT-, SVART-LASSE.
1) om person. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. då Lasse levde o. d., förr i världen, i ”den gamla goda tiden”. Man tahlar myckit om den Tidh då Lasse lefde, / Moot hwilken aldrig seen den seenre Tiden kom. OWexionius (1688) i Lucidor (SVS) XVIII. Det är intet så nu, som när Lasse lefde. MontLouis FrSpr. 281 (1739). Rhodin Ordspr. 41 (1807).
b) (i vissa trakter) betjänt, dräng, uppassare. Hedberg MHustru 6 (1857). Sudermann Ära 31 (1890). Geete Språkl. 29 (1924; vulgärt stockholmsspr.).
2) om ngt sakligt. — särsk.
a) (†) skjutvapen, bössa? IErici Colerus 2: 160 (c. 1645).
b) (†) metall. visst slags stor hammare. Rinman (1789).
c) (i fråga om ä. förh.) mindre glas toddy (tidigare äv. brännvin). Wallenberg (SVS) 1: 167 (1771; i sjömansspr. om en hel jungfru brännvin). Borgaren (säger till kyparen:) .. Åtta skilling för en ”liten lasse!” Jag får den för sex på alla andra ställen. Blanche Posit. 77 (1843). Strindberg RödaR 337 (1879). 1LundagKron. 205 (1918; i fråga om förh. c. 1865).
Spoiler title