publicerad: 1939
LAST las4t, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er32 (OPetri MenFall L 3 a (1526) osv.) ((†) -ar RA I. 3: 68 (1593)).
Etymologi
[fsv. laster, m., last, f., klander, skymf, skam, skada, fel, brist, lyte, synd, brott, motsv. dan. o. nor. last, isl. lǫstr, m., last, n.; jfr fsax. o. fht. lastar, smädelse, smälek, skam, t. laster, vanesynd (jfr LASTER), ävensom (med annat suffix) mnt. lachter, skymf, feng. leahtor, fel, synd, sjukdom; avledn. av ett germ. verb lahan (föreliggande i fsax. o. fht. lahan, nyisl. lá, klandra), besläktat med lat. loqui, tala (jfr ELOKUTION, ELOKVENS). — Jfr LASTA v.1, LASTBAR, LASTELIG, adj.1]
1) (†) klander, tadel; beskyllning, förtal; skymf(ande); vanära, skam, nesa; förhållande(t) att man kan anmärka på ngt l. att ngt fattas l. brister i ngt, fel, brist. Hadhe tu .. borttkastat misgerningena som är j tijn hand, at ingen orett hadhe boodt j tinne hyddo, så måtte tu vplyfft titt ansichte vthan last. Job 11: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: utan skam). Effter the och alle äre bliffuen stond fast, / Som på gudh haffue trot vthan last / Och sig förtröstat på hans helige ordh. Holof. 31 (c. 1580). Mången får last för intet, och roos för lijtet. Bullernæsius Lögn. 341 (1619; ordspr.); jfr: Man får ofta lof för litet och last för halft mindre. Rhodin Ordspr. 95 (1807). Skeer derföre Messenio där vthinnan (dvs. i fråga om beskyllningen för citatförfalskning) orätt, och faller dhen Lasten oppå Wormium, som han Messenio tilwitt hafwer. Stiernhielm WgL Föret. 2 (1663). Ährlig man achtar hwarken loff eller last. Grubb 904 (1665). Herrans fruchtan är reen och fast, / Hans rätter sanne vtan last. Ps. 1695, 37: 4. Gör tio gånger väl, och en gång illa, så får du last för alltsammans. Granlund Ordspr. (c. 1880).
3) (†) handling l. beteende varmed man gör sig förtjänt av klander l. straff l. vanära; (grov) synd, missgärning, brott, förbrytelse; skamlig(t) l. skändlig(t) handling l. beteende. Jagh är reen och vthan all last, oskylligh och haffuer ingen synd. Job 33: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: fri ifrån överträdelse). Thå han (dvs. kungen) såf .. / hängde (hon) kungen wp i en gren. / När begången war thenna last / .. rymer hon. HB 1: 81 (1629). Det vore sannerlig af mig en last helt grof, / Om jag det skrinet ej lät strax tilbaka bära. Knöppel Mannsschol. 31 (1741). Fr(åga). Hvad kallas thet när någon svär falskt? Sv(ar). Perjurium, Mened, och hålles för en vederstyggelig last hos alla berömliga Folkslag. Lallerstedt Dygdel. 90 (1746). Det hölts för dödsvärd last, at Jesu Namn bekänna. Kolmodin QvSp. 2: 481 (1750).
4) i sedligt avseende starkt förkastlig(t) handling l. beteende som hos ngn blivit en (fördärvlig) vana som han har svårt att motstå; sinnets dragning mot en sådan handling osv.; moraliskt fel som man har svårt att bekämpa; särsk. i fråga om sexuella utsvävningar, missbruk av njutningsmedel o. d.; i sg. best. ofta (stundom personifierande) i totalitetsbem. l. med syftning på liv i laster (lastbarhet). Hemliga, grova laster. Söla sig i laster. Lägga hyende under lasten, se HYENDE b. The hafwa korsfest theres köt medh laster och begärilse medh christo. OPetri MenFall L 3 a (1526; öv. av Gal. 5: 24; NT 1526 o. Bib. 1917: lustar; Vulg.: vitiis). Wij bidie .., at Gudh wille bewara oss, at dieffuulen, werlden och wårt eghit kött, icke skal bedragha och förföra oss j wantro, förtwiffuelse, och j andra swåra synder och laster. Cat. 1567, s. B 7 b. O Dryckenskap så ledh, .. / .. tu äst en slemmer Last. Arvidi 141 (1651). Laster lähras vthan Book. Grubb 450 (1665). Lättia föder laster. Dens. 755. Wärdes mig tin Helga Anda sända, / At jag från synd och last mig måtte wända. Swedberg Ps. 1694, 353: 7. Jag mins den ljufva tiden, / .. Då lasten var en häxa. Lenngren (SVS) 2: 360 (1797). Hvilka äro de laster, som i synnerhet förkorrta det menskliga lifvet? Lindblom Cat. 1811, nr 71. Människor, vilka levde i smutsen och älskade lasten. Böök ResSv. 192 (1924). — jfr DRYCKENSKAPS-, FYLLERI-, HORDOMS-, OPIUM-LAST m. fl.
5) (†) skada, förtret, olycka; ofta i sammanställning med skam o. därvid svårt att skilja från 1. Skulle tu nu bortfara, thet wore migh een last. TobCom. E 4 b (1550). Christ gifue the klaffar både last och skam / ehuar han fram faar / som wenskapen emillan thuå will förmena. Visb. 2: 69 (c. 1600). Gudh lathe oss ske i dagh, / huarken last skam Eller wåndha! Därs. 1: 132 (c. 1620). (Kvinnorna) ropade öfwer osz skam och last, / Men wij ock tädhan bortflydde medh hast. Forsius Fosz 498 (1621; nt. orig.: sę rępen uns ną alle schande).
Ssgr (i vissa fall äv. anslutna till LASTA, v.1): A: (4) LAST-DYRKARE. (†) person som älskar lasten l. utövar laster. Hela svärmen af de grofve Last-dyrkare. Dalin Arg. 2: 22 (1734, 1754). —
-FULL. (last- 1620 osv. laste- c. 1580—1764) [fsv. lasta fulder]
1) (†) till 1 o. 3: (starkt) klandervärd, skändlig, brottslig. VocLib. adj. (c. 1580). En Europeer anser för dygdigt at hjelpa den nödlidande, och aldrig har någon Muselman dömt detta lastfullt. Ullman Frök. 44 (1780).
2) (i skriftspr.) till 4: lastbar (se d. o. 2). Muræus Arndt 1: 44 (1647). Den värdiga telningen av en halvt svagsint fader och en lastfull moder. Walberg Franzos JudBarnow 245 (1928).
Avledn.: lastfullhet, r. l. f. särsk. till -full 2. Ekblad 441 (1764). Mequinez har rykte om sig att i lastfullhet överträffa Sodom och Gomorra. Westermarck Marocko 39 (1918). —
(1) -GIRIG. (†) som gärna tadlar l. förtalar andra; tadelsjuk. 1Tim. 3: 11 (NT 1526). Swedberg SabbRo Förmäle § 7 (1710). —
(1, 3, 4) -LÖS. [fsv. lasta lös, lastlös] (†) oklanderlig, oförvitlig; som icke begått ngt brott; obesmittad av laster. Månan i tystheet går sin gång, och achtar ey Hundglafs: / Så gör en Last-lös Man, som ährliga lefwer i stillo. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Schultze Ordb. 2699 (c. 1755). —
(1) -MUN. (last- 1631. laste- 1722) [jfr ä. t. lästermund, t. lästermaul] (†) symboliskt för: klander, smädande; jfr LASTER-TAND. L. Paulinus Gothus ThesCat. 178 (1631). Monn Tadlarns laste-munn .. boken skämma kan? Düben Boileau Sat. 56 (1722). —
(1) -ORD. (†) smädeord, smädligt tal. The bruka stoorlåtighe och stålte Håån och lastordh emoot Doopett. Ernhoffer Ench. 47 a (1591). Cellarius 222 (1699, 1729). —
(1) -SKRIFT. (last- 1541. laste- 1640) (†) smädeskrift. FörsprVish. (Bib. 1541). Linc. (1640; under invectivus). —
(4) -VAR, adj. (†) som tager sig till vara för laster. Spegel 253 (1712). Schultze Ordb. 2699 (c. 1755). —
(1) -VÄRD, adj. (numera knappast br.) (starkt) klandervärd; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: syndig, brottslig, lastbar. Lastwärd högfärd. HSH 31: 56 (1661). Det är sanning, att hon här, var intet lastvärd, eller med någon odygd beträdd. VDAkt. 1720, nr 103. Runblads ostadiga, bedrägeliga och lastvärda upförande. Ambrosiani DokumPprsbr. 93 (i handl. fr. 1769). Dalin (1853; med hänv. till tadelvärd). —
(1) -VÄRDIG. (last- 1626 osv. laste- 1695) (†) = -VÄRD. Schroderus Liv. 490 (1626). Munkarne, hvars lefverne blef alt mera lastvärdigt .. fingo tilväxt genom nya Ordens inrättningar. Möller Kyrkoh. 221 (1774). JournLTh. 1812, nr 71, s. 3.
B (†): LASTE-FULL, -MUN, -SKRIFT, -VÄRDIG, se A.
Spoiler title
Spoiler content