[fsv. lat, låt, skick, beteende; jfr d. lader, pl. (ä. d. äv. lad(h), sg.), isl. lát, n., mnt. lāt(e), n., åtbörd, beteende; eg. samma ord som LÅT, sbst.; dels lån från mnt. lāt, dels upptaget från fsv. o. isl. — Jfr GELAT]
åthävor, åtbörder, hållning, minspel o. uppträdande i övrigt som är uttryck för ngns väsen l. sinnestillstånd; sätt att skicka sig l. bete sig, beteende; numera nästan bl. (ofta med klandrande bibet.) om dylikt beteende som vittnar om förnämhet l. stolthet l. förmäten självgodhet o. d.; jfr FASON 6. Dryga, förnäma, höga, stolta later. Uppträda med, utan (stora) later. (Varginnan) war wredh myckit alt medh onde later, / Medh grymheet hon honom (dvs. räven) i skägge fater. Forsius Fosz 95(1621; t. orig.: ein bîster gelât). (Andra dottern) Hwärfde sijn' plijr-ögon om, med lekande lockande later. Stiernhielm Herc. 22(1648, 1668). Lätter i kläder, lätter i laater. Grubb 491(1665). (Hon) synes, som man af uthvärtes later döma må, bootfärdig. VDAkt. 1681, nr 185. Den styfva Pedantens tvungna och skrufvade later. Hasselroth Campe 106(1794). En prins i mine och later. Fahlcrantz 2: 132(1826, 1864). Om man skall hafva rätt att så, som Hugo gjort, antaga later af siare och profet. PT 1888, nr 144 A, s. 3. Han var fri från alla later. Segerstedt Händ. 371(1926). — jfr DIKTATORS-,DIVA-,HOVMANNA-,HÄRSKAR(E)-,HÄRSKARINNE-, O-, TYRANN-LATERm. fl. — särsk. (†) i sg.: åtbörd; äv.: åtbörder, beteende osv. Stiernhielm Vt.(1658, 1668). Tin blijda laat, ok altijd glada sinn. TRudeen Vitt. 265(1687). Nordforss(1805). MalmöT 1898, nr 653, s. 2 (rimmande med kamrat).
SAOB
