publicerad: 1932
HÄRSKARE hær3skare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
1) (i sht i vitter stil) person som härskar l. har herraväldet l. högsta makten över ngt (i sht en stat, ett land o. d.), äv. över ngn (ett folk o. d.); jfr DESPOT I. Swedberg Ordab. (c. 1730). Man såg Virgilius assistera / Vid Verldens Herrskares lever (dvs. kejsar Augustus' morgontoalett). Kellgren 3: 105 (1784). Den förderfveliga striden / Mellan herrskarne i Norden. Geijer I. 3: 279 (1816). Härskare har han störtat från deras troner. Luk. 1: 52 (Bib. 1917; NT 1526: The mectugha haffuer han sat vthaff sätith). — jfr ALL-, ALLENA-, EN(VÅLDS)-, SJÄLV-, VÄRLDS-HÄRSKARE m. fl.
2) (i vitter stil) mer l. mindre bildl. Mäktige Göthe! .. / Själens herrskare! våldsam, ljuf! Thorild 1: 39 (1781). (En palm) var herrskaren i den lilla terrasserade trädgården. Ljunggren Resa 131 (1871).
Ssgr (till 1; i sht i vitter stil): HÄRSKAR- l. HÄRSKARE-BLICK. Lovisa Ulrikas herrskareblick (hade) för evigt slocknat. Crusenstolpe Mor. 1: 155 (1840). —
-BRÖST. Den högste domaren som ädla tanken / Att lag och rätt må utan vank befinnas / Uppväcker uti hvarje herrskarbröst. Hagberg Shaksp. 2: 251 (1847). —
-FAMILJ. i sht hist. jfr -ÄTT. Strinnholm Hist. 3: 531 (1848). De berömda härskarfamiljerna Komnenerna och Paleologerna. Sylwan (o. Bing) 1: 17 (1910). —
-FOLK. folk (nation) med härskaregenskaper; härskande folk. Fornverldens tvenne herrskarefolk, Greker och Romare. SvLitTidn. 1818, sp. 453. —
-FÖRMÅGA. (mera tillf.) Män med kraftfull vilja och medveten herrskareförmåga. Frey 1850, s. 268. 2NF 12: 1482 (1910). —
-GODTYCKE~020. jfr GODTYCKE 2, DESPOTISM 2. De mäktigas herrskaregodtycke. Strinnholm Hist. 3: 886 (1848). —
-GÅVA, r. l. f. i sht i pl.; jfr GÅVA, sbst. 2 b. De utmärkta herrskaregåfvorna gjorde sig .. gällande. Fryxell Ber. 12: 139 (1843; i fråga om K. X G.). 2NF 15: 463 (1911). —
-KRONA. särsk. bildl. (Jag) såg, hur Solen / I sin ljusa herrskarkrona / Uppgick. Stagnelius (SVS) 2: 39 (c. 1820). Jensen BöhmDiktn. 107 (1894). —
-LATER, pl. Nog såg man i .. (ärkebiskop Sundbergs) yttre uppträdande icke så litet af härskarelater. Billing i 3SAH 15: 62 (1900). —
-LYNNE. (G. III) hade ärft för mycket af modrens herrskarelynne, att blifva lydkonung. Beskow i 2SAH 34: 384 (1861). —
-MAKT. makt l. myndighet som en härskare äger; (herra)välde; högsta makt(en). Kolmodin Liv. 1: 152 (1831). Warwick, du är herrskarmakten värdig. Hagberg Shaksp. 5: 98 (1848). Statens imperium innebär rätt för staten att på sitt område utöfva härskarmakt öfver landet med saker och personer. 2NF 12: 453 (1909). —
-NATUR.
1) abstr.: karaktär l. läggning som utmärker l. passar för en härskare. (K. IX) kunde .. aldrig .. fullkomligt förneka sin herrskarenatur. Fryxell Ber. 4: 212 (1830).
2) konkretare: person(lighet) med härskaregenskaper; äv. bildl. Han är en värklig härskarnatur. Böök ResSv. 185 (1924; bildl.). —
-ORD. en härskares ord l. yttrande(n); äv. oeg. l. bildl. Hårdt, som eröfraren höfs, ljuder ditt herrskareord. Tegnér (WB) 3: 31 (1817; i fråga om latinet). Hagberg Shaksp. 11: 360 (1851). —
-RÄTT, r. l. m. jfr -RÄTTIGHET. Ling As. 94 (1833). Din herrskarrätt på Salamis erkänner han. Runeberg 5: 177 (1863). —
-SNILLE.
-SPIRA, r. l. f. en härskares spira; vanl. oeg., ss. symbol för (härskar)-makt. Verlden tillbjuder .. (Kristus) en jordisk krona och herrskarespirans ärofulla glans; och dock lider Han korset. Rogberg Pred. 1: 9 (1826). —
-STAV. jfr -SPIRA. Lyceum I. 1: 27 (1810). Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter. 1Mos. 49: 10 (Bib. 1917). —
-SÄTE. en härskares säte, tron; ofta oeg., ss. symbol för (härskar)makt. Atterbom Lyr. 3: 74 (1814). Det talrika parti af missnöjde, som önskade se .. (storfurstinnan Elisabet) intaga sin faders, Peter I:s herrskaresäte. Topelius Vint. II. 1: 81 (1850, 1881). —
-VILJA, r. l. f. Wallin Vitt. 1: 47 (1839). Det var Gustaf Vasas härskarevilja, som förde Sverige öfver till det protestantiska lägret. JmtFmT 4: 85 (1907). —
-VÄLDE. abstr.: härskarmakt; förr äv. om styrelseform bestående i envälde l. fåvälde, tyrannvälde; äv. konkretare: av (enväldig) härskare styrd stat. I .. rusten Eder att i städerna införa herrskarevälde — den orättrådigaste sak i menniskosamfund. Carlstedt Her. 2: 239 (1833). Hemsökelser som utrota fördärfvade folk och omstörta härrskarevälden. Rydberg Myt. 2: 541 (1889). BonnierLittH 4: 41 (1930). —
-ÄTT. i sht hist. jfr -DYNASTI, -FAMILJ. Fryxell Ber. 10: 177 (1842). Bujider, medeltida härskarätt i Persien. 3NF 4: 203 (1925).
Avledn.: HÄRSKARINNA1032, f. (-arin(n) 1674—1713. -arinna 1731 osv. -erinna 1650—1688)
1) (i sht i vitter stil) fem. till HÄRSKARE 1. O Stora Härskarinn Proserpina. LejonkDr. 95 (1689). Lovisa Ulrika var .. sin makes herskarinna och hofvets medelpunkt. Stavenow G3 8 (1901).
2) (i vitter stil) mer l. mindre bildl.; jfr HÄRSKARE 2; ofta ss. personifikation av mäktig(t) rike l. stat. (”Affekterna”) sättia sig vp emot sijn Drotning och Herskerinna Skälen. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). Världshavens egenmäktiga härskarinna: England. Steffen Krig 2: 220 (1915). särsk. [jfr motsv. anv. av (ä.) fr. maîtresse] (i sht skämts.) om ngns älskade l. älskarinna; jfr DAM, sbst.1 I 4 b β; i sht i sådana förb. som hans (l. hans hjärtas) härskarinna. Mitt hjärtas härskarinna. Östergren (1928). (†) Dessa Hjeltar med sina Herskarinnor. DA 1771, nr 19, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content