LEGIO le4giω l. -o l. -å, oböjl. sbst. l., i bet. 1, (vanl. predikativt) adj.; ss. sbst. r. l. f., äv. (tillf.) n. (TurÅ 1903,s. 186).
Etymologi
[av lat. legio, romersk häravdelning om c. 3000—6000 man, legion, eg.: utvalt manskap, till legere, välja (jfr LEGEND). Ordets anv. i sv. utgår från dess förekomst i NT 1526(jfr språkprov nedan)]
1) eg.: legion (se d. o. 1); vanl. (o. numera bl.) i allmännare anv.: stort antal, oräknelig mängd; äv. ss. (vanl. predikativt) adj.: oräkneliga, många; äv. (i anslutning till Mark. 5: 9(NT 1526)) i sådana uttr. som kalla (en grupp av personer o. d.) legio, närmande sig bet.: anse (några) vara många l. en oräknelig mängd. Finnas l. förekomma i legio, i stort antal, i mängd. De äro legio, de äro en stor mängd l. oräkneliga. Det finns legio. Legio är mitt nampn, För ty wij (dvs. de ”onda andarna”) äre monge. Mark. 5: 9(NT 1526; Bib. 1917: Legion). Vi kalla oss legio, vi äre ganska månge. Almqvist Amor. 280(1822, 1839). Si, konung Salomo, .. / .. / si, dina kvinnor äro legio. Fröding NDikt. 94(1894). Legio ha glidit utför till brännvinsadvokatyr (osv.). Lindqvist Stud. 178(1906; i fråga om vissa kategorier av studenter). (Man) hade haft legio sammankomster från arla till särla. Essén Än 53(1921). Exempel av detta slag finnas i legio. Grimberg VärldH 7: 284(1936).
2) [jfr språkprov fr. 1526 under 1] (†) anhang av (stort antal) ”onda andar”. Swedberg Dödst. 45(1711). En bugande legio mottar, hemsk, sin furste (dvs. satan). Elgström (o. Ingelgren) 126(c. 1805).
