publicerad: 1939
LEGEND legän4d, ngn gg äv. -jän4d (lejä´nnd Dalin), r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er; förr äv. LEGENDA, f.; pl. -or (LPetri KO 7 b (1561, 1571). PErici Musæus 4: 115 a (1582)); förr äv. LEGENDE, f.
Ordformer
(-end 1667 osv. -enda 1541—1847. -ende c. 1540—1794. ligend 1730. lägende, pl. 1580. Anm. De förr enstaka förekommande formerna liugender, pl. (FinKyrkohSP 2: 107 (1643)), liugenda (FinKyrkohSP 2: 108 (1643)) samt löngend (Wettersten Forssa 28 (c. 1750)) bero på avsiktlig förvrängning (sannol. efter t. lügende, ombildning efter lügen, ljuga) i anslutning till LJUGA resp. LÖGN)
Etymologi
[jfr t. legende, eng. legend, fr. légende; av mlat. legenda, f., (samling av) helgonberättelse(r) o. d. som vid gudstjänsten upplästes på resp. helgons osv. åminnelsedag, eg. n. pl. av legendus, som bör läsas, till lat. legere, plocka, välja, läsa. — Jfr ELIGERA, INTELLIGERA, LEGIO, LEKTOR]
1) (i fråga om katolska förh.) (uppbygglig) berättelse om (tilldragelser i) ett helgons (l. annan helig persons) liv; ett helgons osv. levernesbeskrivning; äv. (i sht rel.-hist.) i fråga om utomkristna religioner: (uppbygglig) berättelse om (tilldragelser i) en helig persons liv. Warder i hans (dvs. Erik den heliges) legende noogh foregiffuit om hans godha vmgengelse. OPetri Kr. 62 (c. 1540). Thet står vthi Legenden, at Gudh haffuer henne latit see ett stoort Liws. Lælius Jungf. O 7 a (1591). Helgonens antal ökades beständigt, legender om deras föregifna underverk täflade i öfverdrift. Anjou Kyrkoh. 41 (1842). Legenden om Kisāgotamī. FrämRelUrk. 2: 358 (1907). Över Katarina av Siena står en skimrande gloria, till vilken både legend och historia bidragit med sitt ljus. Fogelqvist SöderkRom 131 (1924). — jfr BUDDA-, HELGON-LEGEND.
2) [bet. utgår från det förhållande att (helgon)legenderna ofta utsmyckades med mer l. mindre fritt diktade tillägg] berättelse som mer l. mindre anknyter till historisk värklighet; otrolig l. osannolik historia; berättelse med ovärkligt l. diktat innehåll; uppdiktad historia; fabel (se d. o. 2), myt, sägen. Rudbeckius Luther Cat. 59 (1667). Philippus Camerarius .. förtäljer en vnderlig Legenda om några hedniska Folkslag. Bliberg Acerra 664 (1737). Kring Karl Augusts namn uppväxte en legend. ETegnér (1889) hos Trolle Wachtmeister Ant. 1: 241. SvD 14/6 1931, Söndagsbil. s. 22. — jfr AMASON-LEGEND.
3) [eg. överförd anv. av 2] (†) händelse; i pl. äv. om (ngns) ”bedrifter” (se BEDRIFT II 2 b) l. ”öden” l. dyl.; vanl. ironiskt. När tu får höre thenne Legende som sig her i Landet, seden thin affärd (,) skedde. G1R 15: 254 (1543). ConsEcclAboP 127 (1658). Hon visste ej det minsta af hans legender mer, än att han 1733 rest utrikes. Tersmeden Mem. 4: 24 (1748). Tänk, om er hustru viste era legender. Envallsson Skom. 27 (1785). Lindfors (1815).
4) (i fackspr.) om vissa slag av inskrifter.
a) på mynt, medaljer o. d. Björnståhl Resa 4: 180 (1782; på medalj). Svenska Riksdalern har till legend konungens valspråk. Adlerbeth FörslSAOB (1798). SvUppslB (1933).
5) [efter motsv. anv. i fr.] (i fackspr.) förklarande text till karta. FinT 1886, 2: 58. (Ett visst kartvärk borde utges) med inledning, legender till hvarje blad (osv.). SD(L) 1902, nr 450, s. 5. Hedin Transhim. 3: 191 (1912).
Ssgr (i allm. till 1, 2; i sht i fackspr.): A: LEGEND-BILDNING. äv. mer l. mindre konkret. SAOL (1900). 2NF 32: 901 (1921). Folkfantasiens legendbildningar kring Karl XII:s hjältedöd. SvD(A) 1930, nr 295, s. 16. —
(1) -BOK; pl. -böcker. (legend- 1893 osv. legenda- 1739. legende- 1617—1722) innehållande (helgon)legender. PolitVis. 238 (1617). PT 1902, nr 248, s. 3. —
-OMSPUNNEN~020, p. adj. (i vitter stil) kring vilken (vilket) det uppstått legender. NoK 40: 30 (1925). —
-VISA, r. l. f. visa vars innehåll grundar sig på en legend. FoF 1922, s. 149. Liten-Karinvisan är egentligen en legendvisa. NoK 29: 28 (1924).
B (†): LEGENDA-BOK, se A.
C (†): LEGENDE-BOK, se A.
Avledn. (till 1, 2): LEGENDARISK, adj.
1) om skrift, tradition o. d.: som består av l. grundar sig på legender. Bremer GVerld. 4: 43 (1861; om tradition). Legendariska skrifter. Schück SvLitH 172 (1886). Böök ResSv. 94 (1924).
2) om person, händelse o. d.: kring vilken det utbildats legender; som blivit till en legend, legendomspunnen; sägenartad; stundom äv.: otrolig, ”sagolik”. Schahr-i-katak .. är namnet på en legendarisk stad. Hedin GmAs. 1: 410 (1898). Det nästan legendariska skimmer, hvarmed samtidens fantasi omgöt Stiernhielms person. 2Saml. 39: 136 (1918). (Han har) blivit en nästan legendarisk gestalt. SvD(A) 1930, nr 265, s. 3. Barnens dags legendariska tur (med vädret). NDA(A) 1933, nr 244, s. 8. —
LEGENDÄR, adj. (mindre br.) legendarisk. PT 1888, nr 78, s. 3. Legendära .. skådespel (för marionetteater). Hirn Barnlek 253 (1916). Den legendära amerikanska levnadsbanan från tidningspojke till miljonär. DN(A) 1934, nr 84, s. 8.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content