LIRUMLARUM li1rumla4rum l. —32, l. 40 40 l. 32 32, sbst. n. oböjl. o. interj.
Ordformer
(äv., ss. två ord, lirum larum)
Etymologi
[jfr d. lirumlarum; av t. lirumlarum, möjl. bildat ss. en härmning av lirans toner (se LIRA, sbst.2)]
(vard. numera knappast br.)
I. sbst., om tarvlig l. larmande musik. Weste(1807). Man hörde inifrån ett skrapigt lirumlarum av en solofiol. Törneros Brev 1: 138(1824; uppl. 1925). Sundén(1886).
II. interj., ss. uttryck för avvisande l. förakt: prat, dumheter, ”snicksnack”; ”alltid samma visa”, ”alltid samma trall”. Weste(1807). Hagberg Shaksp. 3: 296(1848). Auerbach(1911).
SAOB
